100 meter mellan sorg och glädje

Besökte en LSS-institution idag. En vän till mig bor där numera. Han och fyra personer till, alla brutalt drabbade av sjukdomsöden som försvårar eller omöjliggör eget boende. LSS står alltså för Lagen om stöd och service till vissa gravt funktionsnedsatta, såvitt jag förstår oavsett ålder. Det låter bra. Är kanske bra, givet alla omständigheter och alternativ. Framförallt för de närmast anhöriga. LSS-boendena är bemannade dygnet runt. Tillsynen garanterad, tryggheten inkluderad. Så min vän är lycklig där han är? Nej, sanningen att säga djupt olycklig. Han längtar hem. Saknar sin lägenhet. Sin personliga assistent. Sin katt, som han inte fick ta med till boendet. Mest av allt saknar han sitt forna jag.

*. *. *

I tolv års tid har han levt med sitt nya jag. Rullstolen. Sängliften. Hjälpberoendet. Den gradvisa försämringen, de släckta förhoppningarna. Ingen boendeform i världen kan ge honom livet tillbaka, så som det var före den förödande dubbelstroken våren 2013. Men med det sagt vet jag inte om hans nuvarande hem bör kallas boende. Varje gång jag är där får jag en obehaglig känsla av förvar. Inga gemensamma aktiviteter förekommer, inte ens gemensamma måltider. Var och en sitter på sitt rum, var och en äter på valfri tid. Jag kan inte svära på att det alltid är så, bara relatera till intrycken vid mina besök. Min vän har tappat allt sen han flyttade in: aptiten, talet, stimulansen. Sover mest. Hjärntrött.

*. *. *

När jag cyklade hem påmindes jag om livets ytterligheter. Något hundratal meter bort från LSS-boendet ligger en skola. Där var det lunchrast. Ungar som kickade boll och stojade runt. Ett par killar i nedre tonåren som sprang ikapp med varann på stråket längs med cykelbanan. Kontrasternas tisdag! Jag kunde inte låta bli att stanna och säga vad jag precis då kände: härligt att se er springa killar. Fortsätt så! Tack, sa den ene. Springer inte du, sa den andre. Har gjort, sa jag. Sen skildes våra vägar. Dom kanske konfunderade över en gammal kuf på cykel. Jag lycklig av en kort ordväxling med sorglösa ungdomar. Ibland behövs inte mer än så för att lätta på trycket.