En man som hette Ove

Från ovan tycker jag mig höra ett ”Hammarby”. Melodiskt liksom, med utdraget y på slutet. Tänker att det måste vara Ove, salig i åminnelse. Ove var redaktör på Sydsvenskan under många många år, bördig dock från Söders höjder i Stockholm. Hammarbyare i både själ och hjärta. Vilket han minst av allt var diskret med. Ove hade ständigt ett Hammarby på läpparna, ingen kunde säga klubbnamnet lika ofta och melodiöst som han. Eller för den delen lika provokativt; Ove rörde sig ju trots allt i MFF-land, kampanjade på en redaktion som i huvudsak var svårt blå. Ändå hade han framgång. Snart nog fick Sydis en egen Hammarbyklack, kallad Ove’s svans. Skånska röster som gick omkring och nynnade ”Hammarby” i tid och otid. Men jo, vi gjorde tidning också.

*. *. *

Detta var på 70-, 80- och 1990-talen. Ove är borta sedan länge - men möjligen med i leken någonstans Där Uppe. Man kan alltid hoppas, i vilket fall alltid minnas. Det går bra för hans älskade Hammarby nu. I fotbollsallsvenskan toppstrid för både herrlag och damlag. I handboll en pågående SM-final mot Ystad. Det kan bli ett sällan skådat guldregn över Söder. Ove hade varit alldeles till sig, den saken är klar. Kärvare förr. Långt och glest mellan succéerna. Bäst var nog de så kallade försittningarna. Obligatoriska inför alla möten MFF-Hammarby. Mat & dryck hemma hos en frisinnad redaktörsfamilj med villaträdgård. Tidig start, gärna förmiddag vid kvällsmatch. Och mest dryck, sanningen att säga. Spirituellt umgänge på mellanmänsklig nivå. Jag vet, jag var med.

*. *. *

Persongalleriet på de här försittningarna var så att säga heltäckande. Typografer. Journalister. Höga chefer, lägre chefer. Udda individer, vanligt vardagsfolk. Herrar. Damer. MFF:are förstås. Och så Ove med svans. Ett slags gränsöverskridande gemenskap, i grund och botten ytterst angenäm. Smärre intermezzon förekom absolut, men inga feta skandaler. Alla tog sig inte till match; några stannade och förberedde eftersittningen, andra slocknade av överansträngning i konsumtionsdelen. Ja herregud vilka tider. På Stadions läktare satt vi och brölade MFF och Hammarby i munnen på varann - och om Ove tyckte jag ofta synd. Hammarby vann ju i princip aldrig i Malmö. Någon gång blev det kryss och då var vi innerst inne nöjda lite till mans. Allt för Ove, förbrödringens Fader.

*. *. *

Ove brann för sitt Hammarby men blev aldrig enögd eller enfaldig. Mest av allt var han tidningsman. Ut i fingerspetsarna, utan överdrift. Profilerad nattchef på redaktionen. Lycklig på jobbet, olycklig när pensionsdagen kom. En bohem av sin tid, av en branschkultur som inte längre finns. Humor hade han, Ove. Och förvisso humör. Blev han arg slog det gnistor. Som den gången han ryckt in som så kallad läsarkontakt och blev uppringd och utskälld efter noter av en missnöjd prenumerant. Ove svalde, bet ihop - och bjöd slutligen på ett svar som ekade över hela redaktionen: ”ursäkta min herre, men va’faan har ni med vår tidning att göra”? Ove tog ingen skit när det gällde Sydsvenskan, hade aldrig särskilt långt till de dräpande replikerna. Men heller inte till de vänliga komplimangerna. 

*. *. *

Vänligheten förstärkte f ö vänskapsbanden mellan mig och Ove. Det hela började med ett enkelt tack från hans sida när jag beklagat en Hammarbyförlust. Tack själv, sa jag. A men tack ska du ha för att du tackar för tacket, fortsatte Ove. Å tack ska du ha för att du tackar för att jag tackade för tacket, hackade jag. Sådär kunde vi hålla på - fast längre. Ett slags artighetsskola på betald arbetstid. Ingen annan tyckte det var roligt men Ove och jag skrattade nästan på oss. Och då var vi ändå nyktra, vill jag minnas. Men tillbaka till Hammarby-Ove. I den egenskapen hade han ett rött skynke. Eller rättare sagt ett svart. AIK, Stockholmsrivalen. Kolsäckarna från Solna, som Ove sa. Det bästa han visste var AIK-förlust. Då fick han damma av sin stående favoritanalys: ”naturens egen reningsprocess”.

*. *. *

Ps. Som av en händelse råkade Hammarby och AIK mötas just idag. Ledsen Ove, 0-0. Hammarbyyy…Ds.