Ett guld kom hem, andra flög sin kos

När SM-guldet i handboll hamnar i Ystad känns det som det kommer hem. Så i fredags blev jag glad; YIF slog Hammarby 32-29, vann finalserien med 3-1. Kronan på verket av en strålande säsong. Lilla Ystad är handboll, andas handboll, säger handboll som det ska sägas. Nämligen med betoningen på hand. YIF den stora klubben, IFK den mindre men nog så beundransvärda. Inga andra sporter göre sig besvär, handbollen är både kung och drottning. Lika mycket Ystad som korsvirkeshus och färjetrafik. Minst. Grattis YIF till ännu ett guld. Nr 4 i ordningen - om kultur vore en utslagsgivande faktor hade det varit betydligt fler.

*. *. *

Grattis vill jag säga även till FC Rosengård. 1,5 mille in på kontot efter tre matcher barnfotboll i Portugal med den sammanlagda målskillnaden 0-10. Sjyst betalt för exakt ingenting. Inför ögonen på Sydsvenskans utsände (och kanske några till). En utflykt i gränslandet mellan skrattretande och upprörande. Var tog den kritiska granskningen vägen Sydis? Upphör den att gälla vid damfotboll? Varför då? Jämställdhet, aha. Fattar. Inte. Galenskap i vår tid ska kompensera för galenskap i svunnen tid? När mor gynnas är det rätt? Förlåt så mycket, jag trodde dumheten var könlös. Och tänker inte anstränga mig att ändra uppfattning.

*. *. *

Danmark slår ut Kanada i hockey-VM. Det är som om San Marino skulle knäcka England i ett fotbolls-VM. Sånt som absolut inte händer. Men lik förbannat händer. Pucken är lika platt som bollen är rund, mirakel vad all idrott behöver eftersom förutsägbart söver. När jag var ung räknades Danmark som en skämtnation i hockey, i den mån Danmark räknades alls. 2025 blir det semifinal i VM. Mot Schweiz. För svårt förstås. Stryk efter noter, 0-6. Ett mirakel följs sällan av ännu ett. Men fascinerande ändå hur kartor kan ritas om. Hur traditioner bryts, hur inrutade mönster vänds upp och ner. Heja San Marino.

*. *. *

Sveriges insats i hockey-VM? Som vanligt på senare år. Mycket ballong, lite luft. 2-6 i semin mot USA. Dessförinnan förlust även mot Kanada. Nu väntar bronsmatch mot - just det, Danmark. Sverige vinner kanske den för skams skull - men oavsett: börjar det inte bli hög tid att avliva myten om alla s k NHL-stjärnor? Hur många uppvaknanden krävs? Runt 100 svenskar tjänar numera sitt levebröd i NHL; kreti, pleti, vanligt hyggligt hockeyfolk mer än utomjordingar. Det enda utomjordiska är lönenivån. Och så själva myten då, odlad och upprätthållen av hockeyjournalister som vägrar logga in på verkligheten.se.

*. *. *

Nån som minns Ryssland? En framstående hockeynation när det begav sig, på många mästerskap den allra bästa. Idag bannlyst pga Putin. Jag säger inte att det är fel, möjligen diskutabelt, konstaterar bara att VM-hockey utan ryssar känns urvattnat. Med all respekt för ett tillfälligt utbrott av dansk dynamit.

*. *. *

Åter till en något större sport. Fotbollen. Idag såg jag en målsättning gå upp i rök. MFF:s eviga om allsvenskt guld. 0-1-förlust i Göteborg. Bommad straff av Berg Johnsen, tilltagande desperation ju längre matchen led. Och fortsatt plottrande med startelvan från tränarteamets sida. Nu fyra eller om det var fem nya jämfört med senast. Utan effekt, åtminstone ingen positiv. MFF verkar ha fastnat i en ganska medioker fotboll. Ängslig, monoton, lättläst. Oavsett vilka som spelar eller inte spelar. Den Rydströmska relationsvården liknar mest himmelsblå röra: petningar huller om buller, rotation på bekostnad av trygghet.

*  *  *

Idag var det fjolårsfyndet Zätterström - Pontus Janssons naturlige ersättare - som lämnades utanför matchtruppen. Inte ens på bänken fanns det plats. Så bygger man knappast självförtroende hos en ung grabb som famlar efter formen. Nya chanser däremot för prestigevärvningarna Sigurdsson och Haksabanovic. Resultat: igen magert. Duon gör säkert sitt bästa, något annat vore ju märkligt. Men det lyfter liksom inte, MFF-auran saknas. Den som A C har. Jansson. Dahlin. Lewicki (bra inhopp!). Temperament. Stolthet, stollighet, stöddighet. Attityd helt enkelt. Allt det där som inte går att köpa för pengar.

*  *  *

Slutet i dagens match blev lite symtomatiskt i ett MFF-perspektiv. Taha Ali sökte en straff, fann ett motståndarben som möjligen nuddade honom, stöp som den berömda oxen. Och blev varnad för filmning. Rätt eller fel, men ner gick ridån. Och så var guldstriden över.