Inför våren är vi alla små…

När barnbarnet berättar om alla fjärilar och nyckelpigor hon sett. När morfar lägger ut texten kring en cykeltur längs ett stråk omgärdat av blommande syrénträd. Då, precis då, inser vi båda att våren är kommen. För att inte säga försommar’n. Men det säger vi inte. Var årstid för sig, en njutning i taget. Våren är bäst, säger jag. Näst bäst, säger barnbarnet. All respekt. Hon är 7 och ser våren som en underskön liten parantes i väntan på den oslagbara sommaren. Skollovet, strandäventyren, semesterresan till farmor och farfar i Kroatien. Jag är 79 och nöjd med doft av syren. Känslig för värme, lycklig med lagom. Men en gång var jag också 7 och samma andas barn som barnbarnet är nu. Bra att minnas, underlättar förståelsen.

*. *. *

Jag känner igen mig i barnbarnets vurm för fjärilar och nyckelpigor. Var likadan själv. Kan fortfarande bli varm vid anblicken av både det ena och det andra. Springer dock inte med håven längre som under delar av barndomen. Jag hade nämligen en idé om att fånga fjärilar. Lägga dem i glasburk, modell större. Med lock över för att eliminera rymningsrisken. Lufthål i locken förstås, därtill lite trivselfrämjande inredning i form av jord och grönt. Typ som akvarium, fast för fjärilar. Idén överlevde inte länge. En vårdag eller två kanske. Någon från vuxenvärlden lyckades övertyga mig om att fjärilar inte är husdjur. Att guds fria natur passar dem så mycket bättre än barns fria fantasier. Jag blev en illusion fattigare men en lärdom rikare.

*. *. *

Om jag idag tvingats välja mellan vårens alla begivenheter hade nog ändå syrenen vunnit. Den blomningen, den doften. Svårtoppat. Kommer inte på nåt som fullt ut kan konkurrera. Liljekonvalj? God tvåa. Rapsfälten? Tapper trea. Synd att syrensäsongen är så kort. Eller också tur; man hinner aldrig bli blasé, hänförelsen består vår till vår. Men, men. Så som med fjärilen så ock med syrenen. Bryt inga kvistar, sätt dem icke i vas i tron att syren är en snittblomma. Jag har prövat. En gång, aldrig mer. Bättre med gladiolus. Min personliga favorit bland blommor avsedda för vas. Barndomsrelaterat det också. Min morfar hade långa rader av färgsprakande gladioler på sitt hemman i blekingska Skavkulla. Gladiolusen kommer i augusti, håll ut.

*. *. *

Tillbaka till våren. Hockey-VM pågår. Fullt ös i tv. Jag säger som barnbarnet antagligen tänker: intresseklubben antecknar. Morfar växte upp på månskensrinkens tid. Ishockey som typisk vintersport, klubba och puck inlåst såhär års. Har inga problem med att saker och ting förändras, bara med anpassningen. Går inte igång, vill ha fotboll. En skvätt handboll hade jag dock välkomnat. SM-finalerna är igång sent omsider - men tydligen utlämnade till något slags avgiftsbelagd streamingtjänst. I allemans-tv icke ett förbannat skit. Också det ett tecken i tiden. Den breda goodwillaspekten har loggat ut, vill du titta får du pröjsa. Extra. Inga problem, jag har råd. Men saknar lust. Ogillar själva principen, att tv-sport blir klassfråga.

*. *. *

Nåt som tål att tänka på, oavsett årstid, är skillnaden mellan barn och vuxna. Om vem som kan lära av vem i t ex konsten att umgås under civiliserade former. Vilka kivar? Vilka krigar? Vilka vädjar om kärlek? Vilka ber om förakt? Se ut över världen, tillståndet på vissa håll är hjärtskärande. Hungersnöd, svält, nödhjälp som nekas tillträde. Fullvuxna bärsärkar bakom, barnen offer. Hur förklarar man för en 7-åring att sådant kan fortgå? När ska det våras för freden, förnuftet, förståndet?