Länge leve alla minnesbilder

Ju äldre man blir desto mer tänker man tillbaka på sin barndom. Ganska naturligt, tror jag. Ett sätt att förhålla sig till livets gång. Positiv själavård liksom. Man närmar sig - motvilligt men ofrånkomligt - en fas av summering, blir gladare av att tänka bakåt än framåt. Den mänskliga minnesfunktionen är dessutom snäll: förskönar det ljusa, förtränger det mörka. Därav kanske det populära pensionärsuttrycket ”det var bättre förr”. Tro oss inte, ungdomar. Ingenting var bättre förr - men nästan allting var väldigt annorlunda. På gott eller ont, därom tvista di lärde snille för snille.

*. *. *

Då och då tänker jag på språkets förvandling över decennierna. Orden som försvunnit, uttryckssätten som blivit passé. Du vill ha exempel? Okej. När jag var en obstinat liten parvel i 1950-talets Oskarshamn kunde man få rammelbuljong. Eller också ett kok stryk. Samma sak, buljongen möjligen lite mildare. Oftast med familjens överhuvud som utförare. Ens far alltså. Aga låg i tiden, kallades uppfostringsmetod. Förbjöds i lag senare - men överlevde i praktisk handling ganska länge. Och nej, jag blir ju inte glad av att tänka på själva saken. Bara över uttrycksformerna. Rammelbuljong. Ett kok stryk. Lustiga etiketter på olustiga  hot. Kan man tycka såhär i efterhand.

*  *  *

Från uppväxtåren i Oskarshamn minns jag förstås stadens fotbollsklubbar. Det fanns tre: IFK och AIK de stora, Kolberga IF den lilla outsidern. I Kolberga spelade Jens, min förste idol. Han var dansk, jobbade på Varvet och blev - sades det - gladast av alla glada när motboken som begränsade spritinköp avskaffades. Tyvärr medförde detta vissa logistiska problem. Kolberga låg i lingonserien och spelade alltid klockan 11.00 om söndagsförmiddagarna, en tid som inte var Jens bästa. Det hände att han kom till samlingarna på ostadiga ben. Om han överhuvudtaget kom. Men han var en förbannat bra fotbollsspelare. Vänsterinner. Med lilla mig som smygbeundrare.

*  *  *

Vänsterinner förresten. Eller högerhalv som Berne Holmgren i IFK. Finns inte längre. Lika lite som kedjan. I dagens fotboll är nästan alla mittfältare. Möjligen back. I anfallet någon enstaka pjäs, högst två. På kedjans tid var det fem: högerytter, högerinner, center, vänsterinner, vänsterytter. Inte bättre fotboll, men annorlunda. Lättbegripligare. Ett straffområde var ett straffområde, ingen pratade om boxen eller sista tredjedelen och inte en jävel beskrev fotbollen som något slags vetenskap. Tränaren var f ö underordnad lagledaren, vill jag minnas. Och bollen av läder. Med snörning. Konstgräs? Icke uppfunnet. Naturgräs eller, som i Kolbergas fall, rykande naturgrus var gott nock.

*  *  *

Förr fanns ett synonymord till passning. Kanske bara i Oskarshamn, vad vet jag. Ordet var centring. Centra i att-form. Säkert 70 år sen jag sa det senast. Nåt att sakna? Inte precis. Var tid har sina uttryck. Var plats likaså. I Karlskrona fick jag så småningom lära mig att pillemasare betydde varvsarbetare. I Malmö att kokt kunde vara detsamma som förbannad. Annat att förtiga. Något mera personligt som från och till kan uppta mina tankar är varför jag blev lång. 1,80 redan i nedre tonåren, 1,88 innan det tog stopp. I en familj där alla andra så att säga stannat i växten. Runt 1,75 närmre bestämt. På den kvinnliga sidan betydligt lägre än så. Du brås på farfar pojk, har jag hört till leda.

*  *  *

Jag minns min farfar mycket väl. Skulle tippa att han var 1,79. Max. Ganska lång givet konkurrensen i hans allra närmaste omgivning, kort jämfört med mig. Man kom helt enkelt inte på något bättre att referera till. Jo, ett uttjatat skämt om brevbärar’n. Själv lutar jag åt slumpens skördar. Allt går inte att förklara, även genetiken kan ta stickspår. Och numera har jag krympt till 1,87. Nya siffror i passet. Tur att inte matchvikten efterfrågas. Den har gått motsatt väg. Ökat. Dramatiskt. Upp till 40 kunde jag kallas lång och mager och slicka i mig av komplimanger typ en bra bock blir aldrig tjock. Nu vete’fan. Över 100, resten sekretess. Men det är kul att minnas den man en gång var.