Om takt och ton och rim och reson

Aktuell trend: skärmytslingar mellan sportfolk och mediarepresentanter. Ansträngt läge liksom. Respektlöst, snarstucket. Ett exempel bjöds under hockey-VM. Där var det Sveriges förbundskapten Sam Hallam som kom på kollisionskurs med den sändande tv-kanalens programvärd Niklas Jihde. Detta sedan den senare ställt några provocerande men relevanta frågor efter Tre Kronors förlustmatch mot USA. Hallam tog illa vid sig, glömde att en del av hans jobb är att hantera media även i snålblåst. Istället för att svara valde han att raljera, förminska för att inte säga förlöjliga Jihde. Som stod där mållös. Överrumplad. Uppläxad. Kanske sårad, definitivt förvånad.

*. *. *

Ett annat exempel kan hämtas från fotbollen. Huvudpersoner i det fallet var tv-gurun Olof Lundh och MFF-tränaren Henrik Rydström. Förenklat: Lundh undrade över MFF:s avtrubbade anfallsspel, Rydström bemötte honom med en spydighet. Den lilla incidenten utspelade sig vid en presskonferens - jag var inte där utan förlitar mig på Sydsvenskans händelsebeskrivning. Exemplen på själva fenomenet skulle kunna mångdubblas. I närtid förre Djurgårdstränaren Kim Bergstrand och längdskidåkningens stjärna Linn Svahn, båda i uppmärksammade intermezzon med påflugna reportrar. Tidigare Zlatan’s alla dueller. Och då har jag inte ens nämnt den redan klassiska sammanstötningen Bojan/Janne. Mycket annat att förtiga.

*. *. *

Kanske säger det något om utveckling i takt med tiden. Dagens journalister ställer tuffare frågor än gårdagens. Dagens ledare/tränare/aktiva har inte samma respekt för mediemurvlar som gårdagens. Men framförallt: dagens elitidrott är press- och stressframkallande som aldrig förr, långt bortom det mänskligt nyttiga. Det går att förstå båda parter - och att ta ställning är inte helt lätt. Journalister - eller liknande, i tv-mediet finns ett brett urval av mer eller mindre legitimerade tyckare - ska ställa frågor. Inte för sin egen skull men för tittare, läsare, lyssnare. Det är helt enkelt en del av jobbet. Utan medial belysning blir sport syjunta, ointressant utanför klicken av involverade. Samtidigt kan jag ibland tycka att det gått för långt.

*. *. *

Som detta att spelare och tränare i fotbollsallsvenskan måste ställa upp för tv-kanalen Max. Före match, efter match, men också under pausvilan. Tydligen finns det något slags avtal om den saken. Onödigt. Pliktskyldiga frågor ger pliktskyldiga svar. Tillför inget som man inte kunnat vara utan. Stör adrenalinstinna intervjuoffer som har tankeskärpa och talförmåga någon annanstans. Passerar, fladdrar förbi. Bråk som de nämnda är dessbättre sällsynta. Än så länge. Fotbollsfolk är bra på att hålla masken, även i kinkiga lägen och inför frågeställningar av skiftande kvalité. Uppförandekod efter medieträning, så att säga. Givet då att man inte råkar ha Bergstrands stubin eller Rydströms arbetssituation.

*. *. *

Tränarjobbet i MFF är säkert välavlönat. Statusfyllt. Attraktivt. Men kravbilden, herregud. Allt utom allsvenskt guld anses vara ett misslyckande. Och ett misslyckande är alltid tränarens fel. Inte spelarnas. Inte sportchefens. Inte klubbstyrelsens. Där befinner sig Henrik Rydström just nu. I skottlinjen. Ifrågasatt från höger och vänster. Analyserad av MFF-frälsta krönikörer. Ansatt i tv efter upprepade matcher utan förväntat resultat. Bespottad på sociala medier. Jag tycker nog det ska själve faan till att ha ett sånt jobb. Har stor förståelse för att Rydström tappar fattningen inför alla besserwissers. Det hade jag också gjort. MFF vann guldet 2023 och 2024, hade lag och trupp för det till skillnad mot nu. Tränaren var samma.

*. *. *

Jag vet, även jag har hackat på Rydström då och då. Tyckt att han klyddat för mycket. Gjort rotation till ett självändamål. Lagt ut en massa text utan att säga något begripligt. Att han känts lite kort i rocken som MFF-tränare. Intryck och åsikter bara, jag kan så klart ha helt fel i sak. Och de två gulden kan ingen kritiker i världen ta ifrån Henrik Rydström. Jag tror alltså inte att han är MFF:s problem. Om nu resultatmässiga mellanår i fotboll ska betraktas som ett problem. Och om nu idrottens stingsliga yrkesmän behöver min sympati. Värt att komma ihåg dock: det är sällan tränare eller spelare som pumpar ballong. Desto oftare medierna. Självrannsakan före attack kan vara en journalistisk idé så god som någon.

*  *  *

Ovanstående skrev jag i väntan på dagens cupfinal. MFF-Häcken. Här och nu föreligger resultatet. 4-2 Häcken efter straffar. Dramatisk match, underhållande fotboll. Två bra lag varav det näst bästa vann. Illa, illa för Rydström förstås. Steget från ifrågasättande till drev brukar vara kort - och därifrån till kicken ännu kortare. Själv ogillar jag att skjuta på sittande fågel. Konstaterar bara att Rydström - märkt av omständigheterna? - tycks ha förlorat något mycket viktigt för en fotbollstränare. Fingertoppskänslan. Skicka fram Haksabanovic som förste straffläggare var att be om uppförsbacke. Att inte byta in Friedrich, erkänt skicklig straffmålvakt, framstod som en låsning i tankesystemet. Småfegt, oprofessionellt.

*. *. *

Däremot var det inte tränaren som brände målchanser för MFF. Det var spelarna. För tredje matchen i rad. Den här gången paralyserade inte bara av sin egen oförmåga - Häckenmålvakten Berisha var också i vägen. Fanns det en cuphjälte var det han. Två straffräddningar när det skulle avgöras, dessutom själv målskytt. Mittbacken Silas Andersen måste också nämnas. Fullständigt suverän i ett hårt skadedrabbat Häcken. På söndag möts lagen igen, då i Allsvenskan. Rydströms sista chans? Misstänker det. Vinner inte MFF stiger han nog av. Frivilligt eller motvilligt, men dock.