Ros och ris inför all expertis

Jag är kluven inför alla fotbollsexperter i tv. Måttligt imponerad, samtidigt lite fascinerad. Jag menar, om inte experterna funnits - vem eller vilka skulle man då kunna jämföra sina egna åsikter mot? Bli bekräftad av? Överkörd av? Reta sig på? Sådana frågor gnager men leder mig ändå till slutsatsen: utan experterna hade fotbollslivet blivit något fattigare. Sen kan man förstås fundera över den pretentiösa etiketten. Hur blir man på riktigt expert i fotboll? Vilka kriterier gäller, vilka förtjänar titeln? Räcker det att ha spelat damfotboll för att bli expert på herrfotboll - eller för den delen vice versa? Vad exakt vet experterna som inte en helt vanlig fotbollsfubbick vet? Tankar bara, ingen kritik.

*. *. *

Min personliga favorit i djungeln av experter på Max är Pär Hansson. Den gamle HIF-målvakten har vad många av hans kolleger verkar sakna. Självdistans. Glimten i ögat, nära till de skojiga poängen. Utan att det går överstyr. Hansson vet vad han pratar om och står vid sitt ord, oavsett vad experternas expert säger. Ja, jag syftar på Alexander Axén. Den som varit med längst på Max och därför uppnått status av en sorts hövding i tyckareliten. Jag gillar Axén. Alla kan inte stråla av ödmjukhet. Någon får gärna tangera - eller överskrida - gränsen för besserwisser, det blir liksom bättre tv. Axén är inte den ende i sitt slag, men ensam om att klä i rollen. Välväxt, naturlig pondus, hög trovärdighet. Möjligen med lite sur klangbotten; så himla framgångsrik var han väl inte själv som tränare?

*. *. *

Anders Andersson är en annan veteran i sammanhanget. MFF, Benfica, landslaget; i hans gamla fotbollsmeriter ligger så klart också en sakkunskap som väger tungt. Andersson är varken Hansson eller Axén - som expert är han kort och gott Andersson. Ganska fåordig, ibland lite trevande i leveransen. Går nog på rutin mer än på entusiasm, låter det som. Men kanske är det så experten ska va’…inte alltför yvig, hellre stram. I så fall är Johan Arneng ett föredöme, annars inte. Ska jag nämna ytterligare någon får det bli Lasse Nilsson. Dalkarl, mest känd för sin tid som anfallare i Elfsborg. Tämligen ny i expertfloran - och i mina öron helt klart lovande. Fast över allihopa svävar Karin Frick. Studiovärd, den som håller i trådarna. Leder samtalen, fördelar orden. Lysande, bäst på Max!

*. *. *

Igår fick Allsvenskan en ny serieledare. Mjällby av alla lag. 1-0 mot Brommapojkarna, Manneh målskytt igen. Spelet inte lika övertygande som tidigare, styrkebesked att ändå kunna vinna. Matchen som sådan B-stämplades redan på förhand av tv-kanalen Max: inga experter fanns på plats och ensam kommentator var den grå eminensen Björn Geijer. En erfaren man, skicklig på jobbet. Men utanför vad man kan kalla A-laget. Stjärnorna får de stora matcherna, Geijer (med flera) tar de små. Om jag nu uppfattat kanalens policy rätt.

Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Vårdboende med fängelserutiner

Besökte min vän på Förvaret igår. Fick en reprimand när jag kom. En till när jag gick. Av personalen. Mitt misstag? Jag skulle ringt innan jag cyklade dit. Bett om lov att få komma. Ansökt. Av blickarna att döma hade det blivit avslag etthundra procent. Skälet just igår? Min vän sov. Inget ovanligt, sjukdomsödet gör honom konstant trött. Sen brukar han pigga på sig lite när jag kommer, en go’ pratstund om gemensamma gamla minnen aktiverar liksom livsandarna. Det mindre vanliga den här gången var att min vän sov sängliggande. Klockan var sen förmiddag, drygt elva. Normalt är han uppe sådags, slumrande i rullstolen. *. *. * Jag vet. Fult av mig att kalla ett vårdboende för Förvar. Fult - men relevant. Gårdagens bemötande förstärkte bara bilden ytterligare. Blickar som vore jag en inkräktare. Övervakning den korta stund jag satt vid sängkanten. Kravet när jag lämnade: ”nästa gång måste du ringa”. Jag kokte inombords men sparade svordomarna till cykelturen hem. Vaddå ringa? Boendet är för ...
Läs mer

Allsvenskan här och nu

Min gamla blogg har bombat, kraschat, Gud vet vad. Själv har jag varken bombat eller kraschat, inte riktigt än. Därför startar jag en ny. Med ungefär samma inriktning - minus alla utsvävningar om världsläget. Tänkte börja med nåt som rimligen inte väcker anstöt, bara känslor. Allsvenskan i fotboll. Fem omgångar in, MFF sjua i tabellen. Kris? Pyspunka i guldjakten? Trams. Självklart inte. 25 omgångar återstår, kom igen efter 15. Då, möjligen, kan man ana vartåt det lutar. *. *. * Klart är att MFF satt sig i viss uppförsbacke. Sex lag framför skojar man inte bort. För klättring måste segrar till, helst några i svit. Om den kapaciteten finns återstår att se, insatserna hittills har inte varit övertygande. 0-2 mot Hammarby senast var dock ett fall framåt - spelmässigt. Illavarslande i MFF-perspektivet förstås; förbättrad prestation, ändå förlust. För att Hammarby helt enkelt var det bättre laget. Lite tursamma mål förvisso men man får vad man förtjänar, i fotboll som i mycket annat. *. *. ...
Läs mer

SM-finaler i medialt mörker

Mycket fotboll i tv. Mycket sport överhuvudtaget. Men handbollens SM-finaler? Blankt. Ingenting. Sagt med viss reservation eftersom jag inte vill tro att det är sant. Kanske har jag missat nåt i djungeln av kanaler? Läst TV-tablåerna lite slarvigt? I så fall ber jag om ursäkt. I annat fall ber jag Svenska handbollsförbundet skämmas. Att inte lyckas sälja in säsongens höjdpunkt till någon enda tv-kanal är en bottenlös bedrift. Bowlingen klarar det. Pilkastning. Armbrytning. Rövkrok. Fia med eller utan knuff. Handbollen inte. Förbundet förminskar sin egen sport. Sviker berörda klubbar, negligerar publikintresset. *. *. * Skjuter jag åt fel håll nu? Är det tv-bolagen som ska stå där med skammen? Tror inte det. SVT sänder ju Sverige-Frankrike ikväll. Landslaget går bra att visa och är tydligen lätt att sälja in - om så i en hitte-på-turnering som kallas Euro Cup. Min bestämda övertygelse är att alla seriösa handbollsvänner hellre hade sett SM-finalerna. Riktig tävlingsidrott, inget bedrägl...
Läs mer