Tid är tröst på ålderns höst

Man ser mycket när man har tid att titta. Hör mycket när man har tid att lyssna. Funderar mycket när man har tid att tänka. Skriver jättemycket när man har tid att blogga. Pensionärslivet har sina fördelar, det kommer man inte ifrån. Men också sina nackdelar förstås. Kroppsfunktioner som lagt sig mer eller mindre till ro. Förlorad spänst, en diversekarta av fysiska tillkortakommanden. Naturligt, inget att oja sig över även om man gärna gör det. Värre att tiden man äger är knapp, givet all den tid man redan fått leva.

*. *. *

Snart fyller jag 80. Åtta nolla. Jag. Som utmanat alla möjliga öden. Som lekt med alla möjliga eldar. Som alltid dragits till det förbjudna - och aldrig tänkt tanken att allt har ett slut. Än mindre kunnat se mig själv som mannen kidsen en dag skulle kalla farbror eller gubbe. Där är jag nu. Okvalificerad i någon mening, lyckligt lottad genetiskt. Livet är gudomligt. Fast orättvist. Inför obönhörliga fakta smider man inga framtidsplaner. Man tar en dag i taget, ibland blott ett ögonblick i sänder. Värderar sitt upplopp.

*. *. *

Bänken här nere på gården har blivit min tankeverkstad nu när det våras. Där hör jag de glada barnen från den angränsande förskolan. Där ser jag grannar passera förbi, många på språng mot busshållplatsen en bit bort. Jobb som kallar, antar jag. Små människor, stora människor. Jag vet precis hur det är att vara en av dem - men dom vet ingenting om hur det är att vara jag. Inte än. Men tids nock kanske, om ödet är givmilt och kärleken störst.