En idrott fri från nymodigheter…

Friidrott på tv igår. Högklassig sådan: Diamond League, världselitens främsta försörjningskälla (tror jag). Arenan var den i sammanhanget klassiska Bislet i Oslo. Och sändande kanal SVT - till lättnad för oss som störs av ideliga reklamavbrott. Till åren kommen som jag onekligen är saknade jag Jacob Hård som kommentator. Man kan inte få allt i evig tid. Ersättaren Niklas Nord är inte så dum, men Hård’s höjder når han ju knappast. Stor kostym att fylla, kanske går den att växa i? Experten Alhaji Jeng tycker jag om. Okej, stundtals sävlig på gränsen till sövande. Men väl så kunnig som företrädaren Gärderud och precis lagom entusiastisk. Och - förstås - lika oförmögen till kritik. Det får man ta; friidrotten är familjär, överseendet med tillkortakommanden grundmurat.

*. *. *

Lek med tanken på en Bojan Djordjic som expertkommentator av friidrott. Uppfriskande eller hur? Jaså inte. Nä, var och en till sitt är nog lugnast. Lika illa som Djordjic’s rallarsvingar skulle passa friidrotten, lika illa skulle Jeng’s förlåtande stil passa in i fotbollsnormen. Men själva tankefiguren roar mig.

*. *. *

Friidrotten är konservativ. Jag tvekar inte att säga tack och lov. Sprint är fortfarande 100 meter, inte 90 eller 115. Medeldistans 800 och 1500 meter. Långdistanserna 5- och 10 000. Kast är kast och hopp är hopp, grenarna samma så långt jag kan minnas. Friidrotten klyddar kanske i detaljerna men aldrig i grunderna. Säljer inte sin själ. Ett enstaka klavertramp låter jag passera; gårdagens 300 meter häck för att Norges egen fixstjärna Warholm skulle få slå världsrekord. Trams. Lång häck är 400 meter, det vet alla. Men bortsett från det: som betraktare känner man igen sig i en tid där man faktiskt inte känner igen sig i särskilt mycket. Vad man inte känner igen sig i är resultatnivån. Dagens atleter springer så mycket snabbare än gårdagens. Hoppar så mycket högre, kastar så mycket längre. Tränar så mycket mer.

*. *. *

Jag erinrar mig Dan Waern. Svensk medeldistanskung i min barndom. Folkhemsidol. Förebild för alla ungar med spring i benen. Plötsligt uppdagades det att han fått betalt för sina bravader på löparbanorna. Aja, baja. I amatörismens tidevarv strängeligen förbjudet. Waern blev diskvalificerad. Mannen som drog fulla hus till tävlingsarenorna nitades fast vid en skampåle. Kom aldrig tillbaka. Var tid har sina ideal - och Waern hade lite otur med födelseattesten, kan man väl konstatera. Idag är det okej att tjäna pengar på idrott, helt andra pengar än vad Waern nånsin kom i närheten av. Nånstans kan jag tycka att min barndomsidol förtjänar retroaktiv upprättelse. Men förlåt, det var ett sidospår. Igår såg jag fyra svenskar på Bislet. En utom tävlan, höll jag på att säga. Duplantis, stavmatadoren. Suverän även när det jävlas.

*. *. *

Med segern klar redan efter 5,92 kunde Duplantis nöjt sig. Kvitterat ut checken, gått ut å firat eller nåt. Han kunde definitivt gjort det efter två rivningar på 6,03. Men nej. Duplantis är inte sån. Kvällen må vara kylig, höjden i sig betydelselös - men han ska ta den, vet att han kan. Tummar inte på yrkesstoltheten, ringaktar aldrig publiken. Såklart tog Duplantis 6,03 i tredje - och sedan 6,15 av bara farten. En fenomenal idrottsman. Lite osis för t ex Pihlström och Kramer att vara samtida med honom. Båda gjorde storartade insatser igår. Kramer sprang 800 på 1.43,77. Pihlström satte svenskt rekord på engelska milen, 3.49,70. Tider som inte fanns när Waern var kung och jag var ung. Idag räcker de inte ens till pallen; Kramer såväl som Pihlström hamnade en bra bit ner i respektive prislista, offer för mördande konkurrens.