Midsommar i det empatistörda Lyckolandet

Snart midsommar. Sol i sikte, jordgubbar på faten, traditionellt blågult firande. Man borde va’ glad. Svårt. Rapporterna duggar för tätt nu: om utvisningsbeslut, om familjer som tvingas lämna det land de en gång flydde till i hopp om en bättre framtid. Åtta år, tio, tolv, femton; spelar ingen roll hur länge du bott här. Om mamma jobbar, pappa jobbar, barnen går i skola och aldrig sett sitt så kallade hemland - inget spelar roll när Sveriges nya migrationspolitik ger resultat. Man måste vara blind, döv eller fähund i regeringsställning för att inte beröras. 

*. *. *

Senast igår morse såg jag ett hjärtskärande exempel i tv. En familj så assimilerad i det svenska samhället att vissa ursvennar kunnat rodna i avund. Nu i chock, offer tydligen för någon ny skrivning i migrationslagstiftningen. Där tidigare beslut inte gäller utan kan omprövas, rivas upp. I akt och mening att rensa Sverige. Det sista mitt eget hitte-på, men vad skulle anledningen vara annars? Varför utvisar Sverige välanpassade människor med utländsk bakgrund - om inte för att regeringspolitiken styrs av ett parti som byggt hela sin existens på unken nationalism? BSS var etiketten förr. SD nu. Samma idégods, inget annat att vänta. Namn kan man ändra, rötterna sitter kvar.

*. *. *

Det riktigt beklämmande är dessa partier som bekänt färg. Som kopierat SD i politik och retorik. Som gett dem rätt i sak. Som inte vågat säga emot. Invandringen - och därmed invandrarna - är verkligen Sveriges allt överskuggande problem. Det har ju SD sagt hela tiden. Överrepresentation bland kriminella. Överrepresentation bland arbetslösa. Överrepresentation av muslimer. SD-propagandan har hamrats in, cirka tjugo procent av de röstberättigade har köpt den. Där kunde det stannat. Tjugo procent är trots allt bara tjugo procent. Det kan ju till och med tolkas som att åtta av tio inte alls tycker som SD. Men M gör. KD gör. Och min själ, L. Liberalerna, SD:s svurne fiende.

*. *. *

Inför makten är alla politiska partier kåta. Det är därför Sverige har en SD-regering just nu. Utan SD:are i själva ministären - men väl som beställare av programinnehållet. De tre maktkåta levererar dagligen och stundligen, alltid med en förväxling av sanning och lögn. Den där om ”folkets mandat” när det i själva verket är Åkessons mandat man regerar på. Från en sådan regering ska man inte förvänta sig några självständiga stordåd. Då kan bossen bli sur. Däremot borde oppositionen vara mer på hugget, tycker jag. Men även där - framförallt i S - verkar man köpa SD:s problembeskrivning. Gärna trumfa den. Småskryta om att man var först med att strama åt invandringen. Suck.

*. *. *

Vad är det för jävla diskussion vi fått i det här landet? Hur svårt kan det va’ att se myntets andra sida? Överrepresentationen av människor med utländsk bakgrund som jobbar inom vård & omsorg. Dito i diverse serviceyrken. Bakom ratten i en taxi. I ditt allsvenska fotbollslag. I mitt allsvenska fotbollslag. Kanske inte i din trappuppgång men i min. Överrepresentation finns fan överallt, kan berika lika väl som besvära. Oavsett är vi människor - och ett friskt samhälle visar inte ut människor som en gång välkomnats. Det är att ge SD oproportionerligt inflytande över politiken. Skäms ni som gör det. Lite civil olydnad på Migrationsverket skulle inte skada. Greta var är du?