Modiga Mohamsson

Simona Mohamsson. Vackert namn hon har, Liberalernas nya partiledare. Svenskanpassat på sista stavelsen, så att säga. Samtidigt som ursprunget värnas i den första. Libanon/Palestina. Hennes föräldrar kommer därifrån men Simona Mohamsson själv är född i Tyskland dit familjen Mohammed flydde på 1990-talet. För att senare flytta vidare till Sverige, Boråstrakten. Det var här namnbytet ägde rum, på pappas initiativ. Ett sätt att visa vördnad för det nya med bibehållen respekt för det gamla, har Simona Mohamsson förklarat i olika intervjuer.

*. *. *

Det bör kanske påpekas att Mohamsson än så länge är på förslag som partiordförande. Inte formellt vald. Vilket dock väntas ske inom kort. Hon vill, partiet vill. Konkurrensen är dessutom obefintlig sedan tre i grunden hetare och mer meriterade kandidater hoppat av. Eller fegat ur, om man så vill. Att ta över L i rådande läge kan ju vara ett kamikazeuppdrag. 2,4 procent i en färsk opinionsmätning, partiveteraner som lämnat i protest mot samröret med SD, frågor om Liberalernas existensberättigande. 30-åriga Simona Mohamsson har en ung människas mod. Men också en ung människas brist på erfarenhet. Oprövad i offentligheten, bortsett från 30 minuter i SVT härförleden. Då i egenskap av partisekreterare.

*. *. *

Hennes cv är respektabelt men relativt tunt. Vice ordförande i partiets ungdomsförbund. Kommunpolitiker i Göteborg. EU-engagerad, tredjenamn på kandidatlistan i valet 2024. Partisekreterare sen i våras. Känd i den liberala kretsen, okänd utanför. Sympatisk, vältalig. Partiledaruppdraget ser hon - med egna ord - som ett kall. Inte ett karriärval. Den brännande frågan om SD duckar hon - fast inte. Lyssnar man på vad hon egentligen säger finns ingen annan tolkning än att Pehrsonlinjen kommer att överleva ledarbytet. Borgerlig regering gäller. Liberalernas huvudfiende är S, inte SD. Hur Mohamsson får ihop ett sådant vägval med liberala principer är tillsvidare oklart. Pehrson var tillräckligt yvig för rollen, men är hon?

*. *. *

Just nu haglar lovorden över Simona Mohamsson. Som gjord för uppdraget, har jag hört flera ledande liberaler säga. Återstår att se, hör jag mig själv säga. Att hon håller på BK Häcken i fotboll ger kanske poäng på Hisingen - men till 4 procent i kommande val är det långt. Inte hopplöst långt dock. Vill minnas att Johan Pehrson tog över i ett liknande läge inför förra valet - och som alla vet lyckades rädda kvar partiet i riksdagen. Till och med fixa ministerposter i SD-regeringen. Värdegrund å sånt luckrades upp i slottsmiljö. Modern politik kräver rymliga samveten och känsliga öron. Lyssna till sorlet i folkdjupet, fånga upp missnöjet, knapra lite på normal anständighet. Spela på SD:s planhalva helt enkelt. Utan att låtsas om det.

*. *. *

Slutligen noterar jag att sex av åtta riksdagspartier nu har en kvinna som ledare. JämO har fortsatt en del att jobba på. Åtta av åtta måste vara det naturliga för ett land som älskar att ligga i feminismens framkant. Hur länge ska vi behöva vänta? Problematiskt med SD förstås. Sista drängstugepartiet. Åkesson har basat i tjugo år och ser bara mer och mer välmående ut för varje val som går, ohotad som han är framförallt från kvinnligt håll. Kristersson (M) däremot bör kunna kvoteras bort på momangen. Villiga damer finns det gott om i de leden. Så sju av åtta får duga, det skulle säkert innebära något slags världsrekord. Därmed slut på dumheterna. Lycka till Simona Mohamsson. Och jordgubbar på er alla midsommarfirare.