Tocken gal i Almedalens hönsgård

Almedalsveckan. Etablissemangets årliga sommarträff, numera fyra dagar kort. Lobbyister, aktivister, digitalister, journalister; alla som vet lite bättre än alla andra är där. Politiker inte minst. Det smöras och smickras, diskuteras och debatteras mellan snittar och smuttar. Är jag så initierad? Nej, bara läskunnig. Och först som sist: detta är etablissemanget väl unt. Mingla runt och prata strunt är en underskattad umgängesform. Jag praktiserar den gärna själv. Låt vara i mindre skala och annorlunda kretsar. Rosérus gör inte ont. Vet av erfarenhet att det till och med kan lösa världsproblem. För stunden.

*. *. *

Höjdpunkten i Almedalen, tror jag, är de tv-sända partiledartalen. Man måste inte titta - men nördig som jag är på politiken har jag svårt att låta bli. Fascineras av upplägget. Det tydliga USA-komplexet. Partiledare som intar scenen som vore de typ rockstjärnor. I något fall stå-upp-komiker. Show liksom. Idoldyrkan. Med fansen på främre parkett. Väldigt långt från Tage Erlander och gubbarna. Enda gubben i årets Almedalsvecka är Åkesson (SD). Kristersson (M) har viktigare saker för sig, statsminister som han är. Svantesson ersätter så antalet damer är därmed sju. Av åtta möjliga. Kuckelikuu…Sverige pekar, världen häpnar.

*. *. *

Talekonsten? Blandad. Ofta förutsägbar. Sporadiskt vass. Bitvis billig i jakt på applåder. Mera sällan ideologisk. Amanda Lind (MP) gjorde ett försök igår, all heder åt henne. Jimmie Åkesson kan man inte förvänta sig någon ideologi av. Han har ingen. Däremot en affärsidé som visat sig hållbar. Den om människors olika värde. Fullständigt otänkbar på Tages eller för den delen Olof Palmes tid. Helt normal här och nu. Jämförelsen haltar, jag vet. Tages Sverige hade ingen migration att tala om, Jimmies Sverige har. Dock krävs en drummel för att slå mynt av andras olycka för egen vinning. Det är precis vad SD-ledaren gjort.

*. *. *

Utan invandring hade ju Jimmie Åkesson behövt jobba. Jag menar på riktigt. Nu har han vigt hela sitt liv åt politiken. Satt i Sölvesborgs kommunfullmäktige redan som tonåring, blev partiledare vid 25. Håller sig kvar 20 år senare, och av allt att döma så länge han själv vill. Furstligt försörjd av det allmänna - i princip på en enda fråga, alla vet vilken. Så kan man också göra karriär. Beundransvärt? Många tycker det. Uthålligheten är i vilket fall exceptionell. Liberalerna t ex har under samma tid hunnit avverka fem olika partiledare. Den femte nyvald och på plats i Almedalen för ett jungfrutal. Simona Mohamsson.

*  *  *

Det gick sådär. Märktes att Mohamsson är sugen. Hördes att hon kan prata. Förblev osäkert huruvida hon kan bli Liberalernas räddning: partiet skvalpar runt två procent i opinionen, måste nästan fördubbla stödet för att överleva nästa val. Svårt är bara förnamnet. Själv hade jag hoppats på något liberalt i Mohamssons anförande - men tyvärr: hon lät mer som en maktspelare i mängden, SD-redo utan betänkligheter om det är vad som krävs för en ”borgerlig” regering. Har någon berättat för Mohamsson om Bengt Westerbergs liberaler? Om Jan Björklunds? Om partiet som en gång stod upp mot extremhögern?

*  *  *

I morgon är Almedalsveckan över. Partiledarna går på semester. Taggar ner, blir lite som vanligt folk. Slipper tv-kameror. Rampljuset, retoriken, rappakaljan. Ska faan till att vara politiker, tänker jag ibland. Märkligt som yrke betraktat. Munnen gör jobbet, svadan gör susen. Fast lönen lär vara rekorderlig, från hög till skyhög. Ganska rimligt ändå; demokratins tjänare bör ha betalt en bit över medel, mig stör det inte alls. Men gärna avdrag för dem som krackar runt och skiter tunt i demokratins träskmarker. Själv längtar jag efter fotboll. Allsvensk omstart till helgen. Härligt.