Tycke, smak och fotboll

Det finns fotboll och fotboll. Det finns dessutom en uppfinning som heter tv som underlättar konsumtionen. Igår t ex. Först det allsvenska toppmötet Elfsborg-Hammarby, sen Champions League-finalen mellan Inter och PSG. Bättre förr? När man låg med örat mot radion för att i bästa fall få lite matchresultat? Nej, klart sämre skulle jag säga. Bortskämd är vad man blivit. Övergödd. Fast lycklig. Vad vore livet utan fotboll? Underbart ändå, absolut. Men ganska mycket fattigare i detaljerna.

*. *. *

Allsvenskan kontra Champions League är förstås som att jämföra flintastek med oxfilé. Viss skillnad på köttet, så att säga. Mig stör det inte. Jag tuggade i mig Elfsborg-Hammarby med välbehag, hade större behållning av den matchen än av CL-finalen. Allsvenskan ligger mig närmre smaklökarna. Champions League är för pompöst, för glamoröst. Klubbar med miljardtrupper, spelare och tränare som svävat iväg till en annan planet. Gårdagens finalmatch dock inget PR-nummer; PSG vann 5-0, Inter föll sönder och samman. Och själv kom jag mitt i alltihop att tänka på 1979. Året då MFF spelade final i Champions Leauge. Eller Europacupen som det hette då.

*. *. *

Hur var det möjligt? Hur såg egentligen fotbollen ut när det begav sig? Var höll de stora elefanterna hus? Barcelona, Real Madrid, Liverpool, Manchester City, Bayern München, årets båda finalister? MFF slog alltså ut lag som Austria Wien och Wisla Krakow längs vägen mot final. Och där väntade Nottingham Forest. All respekt, jag är inte ute efter att förminska MFF:s bedrift. Men något måste ha hänt med fotbollskartan över tid, säkert med själva turneringsupplägget också. Ett svenskt finallag i dagens Champions League känns precis lika långsökt som flintastek till huvudrätt på en Nobelfest. Finns inte i den yvigaste fantasivärld. Stängt, reglat, uteslutet.

*. *. *

Apropå jämförelser. Erinrar mig ett meningsutbyte från barndomen. Huvudpersoner mellan skål och vägg var min far och min morbror, själv var jag cirka tio år och passiv åhörare med stora öron. Den allt högljuddare diskussionen handlade om vem som skulle klassas som Sveriges bäste sångare. Jussi Björling, envisades far min. Snoddas, kontrade morbror Sven om och om igen. Upplösningen minns jag inte - bara min egen lärdom: rätt eller fel finns inte alltid, däremot individuella variationer av tycke och smak. Senare i livet hörde jag f ö Jussi Björling sjunga O Helga Natt. Då förstod jag ännu mindre av själva diskussionsämnet. Men farsan’s hållning desto bättre.

*. *. *

Du som är en relativt ung människa säger kanske som tonårstjejen i Tingsryd hösten 2010. Hon som i sällskap med en väninna passerade mig och min kompis på torget och reagerade högljutt över kvällstidningarnas braskande löpsedlar om MARTIN LJUNG’s DÖD. Vem faan e’ Martin Ljung? sa hon. Bra fråga, tyckte väninnan. Lyckligt ovetande kallas det visst. Så vem faan var Snoddas? Svar: Gösta Nordgren, bandystjärna på 1950-talet. Duschsångare i grunden, smal repertoar. En låt, en refräng: Hadderian Haddera. Och ett radioframträdande. Det räckte. Snoddas blev folkhemsidol för en sommar, på sin höjd två. Men för morbror Sven minst tre.

*. *. *

Elfsborg-Hammarby. Fin fotboll, bra allsvensk match. Och rätt vinnare: Hammarby 2-0. En ynnest att se spelare som Viktor Eriksson, Markus Karlsson, Tounekti. Eller för den delen Zeneli i Elfsborg, kanske bäst av alla på plan. Idag väntar jag in MFF-Häcken. Repris på cupfinalen. Få verkar tro att MFF kan förlora en gång till - men jag undrar jag. Om något lag borde ha psykologisk fördel av föregående möte är det väl det vinnande? Lömsk match för Mjällby står också på programmet. Värnamo hemma. Låter lätt, just därför svårt. Underskattning i farans riktning. Värnamo står dessutom på tur att få lite tur. Slut för nu. Leve fotbollen. Och dumburken.