Vårdboende med fängelserutiner

Besökte min vän på Förvaret igår. Fick en reprimand när jag kom. En till när jag gick. Av personalen. Mitt misstag? Jag skulle ringt innan jag cyklade dit. Bett om lov att få komma. Ansökt. Av blickarna att döma hade det blivit avslag etthundra procent. Skälet just igår? Min vän sov. Inget ovanligt, sjukdomsödet gör honom konstant trött. Sen brukar han pigga på sig lite när jag kommer, en go’ pratstund om gemensamma gamla minnen aktiverar liksom livsandarna. Det mindre vanliga den här gången var att min vän sov sängliggande. Klockan var sen förmiddag, drygt elva. Normalt är han uppe sådags, slumrande i rullstolen.

*. *. *

Jag vet. Fult av mig att kalla ett vårdboende för Förvar. Fult - men relevant. Gårdagens bemötande förstärkte bara bilden ytterligare. Blickar som vore jag en inkräktare. Övervakning den korta stund jag satt vid sängkanten. Kravet när jag lämnade: ”nästa gång måste du ringa”. Jag kokte inombords men sparade svordomarna till cykelturen hem. Vaddå ringa? Boendet är för bövelen min väns hem, inte personalens hem. Det är han som är huvudperson, ingen annan. Ansöker om besökstid gör man på fängelser, faan inte på vårdboenden. Om det sker med eller mot regelverket vet jag inte - men det sker och det är skamligt.

*. *. *

Om nu personalstyrkan är för tunn och själva arbetsmiljön nedbrytande - all respekt. Att jobba med multisjuka och gravt funktionshindrade människor utan att någon som helst medicinsk ljusning finns i sikte…ja, det kräver sin man och sin kvinna. Låg lön driver heller inte trivsel. Så långt min förståelse. Men därifrån till att motarbeta eller försvåra besöksfrekvensen hos de boende är ett övergrepp bortom det begripliga. Vad är det man vill dölja? Bristen på programinnehåll? Underskottet på stimulerande aktiviteter? Jag har besökt Förvaret säkert tio gånger och ännu inte sett min vän utanför det egna rummet.

*. *. *

Det är hjärtskärande att se människor tyna bort på det sättet. I sitt eget hem. Direkt kränkande att inte få ta emot spontanbesök. I sitt eget hem. Detta lilla lilla avbrott i en kompakt tristess. Jag vet vad det betyder för min vän. Glädjen igår när han vaknade upp var så uppenbar, helt fri från alla tecken på att min närvaro störde. Hur kan personalen inte välkomna besökare? Inte unna honom några korta ögonblick av verklighetsflykt? För övrigt har jag aldrig sett några besökare när jag varit där. Kan vara att bemötandet suger, jag skulle ha stor förståelse för det. Usch, jag är förbannad så jag skakar. Fortfarande.