Världen gråter, Sverige mumlar

Otroligt deprimerande med alla världsledare som föraktar fred. Som föredrar krig. Vuxna för att inte säga gamla män. Demokratiskt valda, odemokratiskt sinnade. Empatistörda. Övertygade om att terror endast kan mötas med terror. Erövringar göras med militärt övervåld bara för att. Hundratusentals människoliv har de på sina obefintliga samveten. Hur är det möjligt? Hur kan det få fortsätta? År efter år efter år. Barn dör. Om inte av bomber så av svält. Fiendeland läggs i ruiner. Demonstranter i frihetsgudinnans USA besprutas eller beskjuts av ett nationalgarde. Ukraina, Gaza, nu även Iran; hämnd, hat, dårskap utan spärrar. Och de ytterst ansvariga gärningsmännen kommer undan, trots att alla vet vilka de är.

*. *. *

Det är i tider som dessa jag kan sakna Olof Palme. En svensk röst i världen. Jag blev själv varse hans betydelse när jag semestrade i Tunisien nån gång runt 1980. Besökte en marknad, såg möjligen lite exotisk ut, blond och långhårig som jag var när det begav sig. Någon i vimlet undrade på knagglig engelska om jag var fotbollsspelare…Johan Cruyff kanske? Smicker söver även i Tunisien, reflexmässigt lekte jag först med tanken på maskhållning. Men sen skärpte jag mig och sa som det var: turist från Sverige, inte mer än så. Döm om min förvåning över reaktionen. Plötsligt var jag omringad av ett antal tunisiska män som skanderade Palme, Palme, Palme. Till danssteg och handklapp. Jag fick en chock, tror jag. Var inte beredd på kopplingen, inte särskilt politiskt intresserad heller som ung. Framförallt fick jag ett minne för livet.

*  *  *

Jag försöker verkligen respektera Sveriges nuvarande statsminister - men visa mig den plats på jorden där folk ropar hans namn i talkör och lycklig eufori. Ska nog en moderatstämma i Sigtuna till, om ens det hjälper. Politiker får den berömmelse de förtjänar. Idag finns ingen Palme, ingen svensk röst i världen. Inget mod, ingen talekonst. Bara mummel. Diplomatiska krumbukter. Plumpa apspel, rädsla att ta ställning. Det är som om världen inte angår oss längre. Svenska politiker har fullt upp med Sverige. Hårda tag. Inlåsning. Utvisning. Knäcka gängen, som man säger. Sådana utmaningar slapp förvisso Palme. Dessutom slapp han SD, vid den tiden blott ett brunt fantasifoster eftersom ingen kunde se att Människors Olika Värde skulle bli det nya normala. Dagens krigsherrar fanns inte heller - men det fanns andra.

*  *  *

Det är svårt att jämföra skurkar, helst bör man nog låta bli. Men en tanke som kommer för mig ibland är den svenska synen på äpplen och päron. För jakten på en gängkriminell finns hur många pressträffar och hur mycket pengar som helst. Idéerna flödar, partierna tävlar i SD-retorik. För världsfreden finns i bästa fall några pliktskyldiga fraser. Förövarna går fria, de bestialiska illdåden fortsätter. Som om politisk makt gav juridisk immunitet. Som om vissa världsledare bara gör vad omständigheterna kräver. Tusen människoliv, so what? Några tusen till, spela roll? Huvudsaken dödandet blir urskiljningslöst. Barn, mammor, åldringar som inte klarar att fly. Dom här männen som dirigerar och orkestrerar ondskan - har dom barn? Barnbarn? Hjärta? Hjärna? Hur kan dom göra vad dom faktiskt gör? Tillåtas göra det?

*  *  *

Slutligen min sympati för Greta Thunberg. En liten diskret röst är bättre än ingen röst alls. Nu är ju inte Greta politiker, snarare fiende till merparten av Sveriges ledande politiker. Hon är aktivist nämligen. Inte så noga med medlen, inte slav under korrekta normer. Greta och några likasinnade for sjövägen mot Gaza härförleden. Besjälade av tanken på nödhjälp, utrustade därefter. Men stoppades så klart av den krigförande makten. Togs omhand, skickades hem. Och möttes av öppet förakt från diverse proselyter på den politiska stjärnhimmeln. Ebba Busch inte minst. Sveriges vice statsminister sade sig vara väldigt illa berörd av Gretas engagemang. Fejk, menade hon. Använda Gaza för att få egen uppmärksamhet. Usch sa Busch och svalde övriga oförskämdheter. Plågad till synes. Om det nu inte var fejk. Heja Greta.