Game over för IFK Karlskrona

Väntat, ändå sorgligt. Igår kom bekräftelsen: IFK Karlskronas handbollssaga är all. Klubben uttrycker det förvisso inte så drastiskt - men innebörden i att ”verksamheten pausas” kommande säsong kan bara tolkas som ett sista nödrop rakt ut i tomma intet. Karlskrona frågar helt enkelt inte efter IFK längre. Kommunen nekade lån i krisläge. Näringslivet har fullt upp med att stötta HFK, platsrivalen. Och publiken saknar respekt för stolt gammal historia. IFK snittade 170 pers på sina hemmamatcher den gångna säsongen, sämst i hela allsvenskan. Samtidigt som HFK hade det tiodubbla och därmed näst högsta snittet i ligan (efter Kristianstad).

*. *. *

Vid gårdagens pressträff framkom att IFK är skuldsatt upp över öronen. 1,5 mille i runda slängar. Resultatet av tre säsonger i allsvenskan med spelare på kontrakt - utan adekvat stöd i allmänintresset. Svävande besked dock kring eventuell konkurs, IFK-ledningen hävdar att den risken är undanröjd. Oklart också hur man tänker sig en framtida comeback i seriehandbollen. All verksamhet pausas ju; herrlaget i division 1, damlaget i division 4. Och ungdomssidan var obefintlig redan innan. Vad finns att börja om med? Vilka spelare attraheras av en nystart på seriesystemets bottenplatta? Varför skulle IFK plötsligt bli stans och sponsorernas angelägenhet?

*. *. *

Det var man faktiskt en gång i tiden. Jag hade lyckan att bo i Karlskrona precis då. IFK var en maktfaktor i svensk handboll, HFK fanns inte ens på kartan. Jo under namnet Hästö IF i Blekingeserien division 3. Jämte Långö, Pantarholmen, KFUM, KBK, Björkholmen och allt vad de lokala småklubbarna hette. Så skulle det förbli, ingen såg något annat komma. Och möjligen har just detta blivit IFK:s förbannelse. Historien. De gamla meriterna. Drömmarna om att återställa ordningen. Oförmågan att gå i takt med utvecklingen. Den här krisen är liksom inte IFK:s första i modern tid, däremot den ohjälpligt sista. Ingen klubb kan existera på ren trots.