Minnet av en säregen stilist

Vi möttes i ett väntrum hos tandläkaren för några år sedan. Hej, sa jag. Hej, sa han. Närmare än så kom jag aldrig Per Svensson. Vi vandrade i samma korridorer men i skilda världar. Han upphöjd redaktör. Först på Kvällsposten, senare på Sydsvenskan. Jag grafiker, mot slutet journalist med lokalsport som nisch. Huruvida Per Svensson läste om lokalsport vet jag inte - men jag läste honom väldigt gärna och väldigt ofta. Det var hans texter som fick mig att upptäcka kultursidorna. Ungefär som Per T Ohlssons alster en gång fick mig att upptäcka ledarsidorna. Nu är båda borta. Två av de allra bästa. Två av de sista i sitt slag. Stilister som Per & Per ”görs” inte längre, AI håller på att råna den handskrivna journalistiken.

*. *. *

Sanningen att säga var jag blyg inför Per Svensson. Han hade den auran, ingav den respekten i sin blotta uppenbarelse. Ingen man nånsin skulle säga ”tjenis Pelle” till. Eller ens våga tacka för fina texter om människovärdets okränkbarhet. Per Svensson skrev med hjärtat och hjärnan. Stod upp mot dumhet förklädd till politik. Tog strid för det goda, höll fast vid liberala principer in i det sista. Det var så jag uppfattade honom. Föga folklig men genuint mänsklig. Liberal när liberal var något annat än en förbrukad partibeteckning. Rent utseendemässigt lik en annan Per; Oscarsson, skådespelaren. Han som på 60-talet klädde av sig in på bara kallingarna i tv. Det skulle ”min” Per Svensson aldrig gjort.

*. *. *

Någonstans bland alla eftermälen läser jag att Per Svensson var typ Juventus mot korpserien. Ingen dum parallell, givet den penna han var utrustad med. Per Svensson skrev böcker, krönikor, kolumner, reportage. Knivskarp i analysen, sylvass i formuleringarna. Alltid i en klass för sig. Han var tidningsman över fyra decennier, lyckliggjorde DN och Expressen förutom Kvällsposten och Sydsvenskan. Förärades Stora Journalistpriset 1997, senare Augustpriset för sitt författarskap. Förblev reporter, föredrog att kallas så även under åren i olika chefsbefattningar. Ouppnåelig, svåråtkomlig, i positiv mening något av en kuf. Per Svensson var 68 år fyllda vid sin bortgång. Och tänk att vi hade samma tandläkare, han och jag.