Nära skjuter inga straffar…

Skrev jag ”varning för rysare”? Ibland pickar man ett korn. Vad blev Sverige-England i damfotbollens EM-turnering om inte just detta; en långt utdragen rysare, rent av djävulsk i detaljerna. Mot Sverige. Mot Jennifer Falk. Mot Peter Gerhardsson. 2-2 vid full tid plus förlängning, straffläggning för ett avgörande. Och då räddade Falk fyra gånger om - utan att få bli matchvinnare. Nerviga svenskor sköt över eller i stolpe eller så uselt att Englands målvakt inte kunde undgå att rädda. Minns jag rätt brände Sverige fem av sju straffar, ett par i lägen där mål hade tagit oss vidare till semifinal.

*. *. *

Fatalt nog var Jennifer Falk en av alla som föll igenom. Efter sin fjärde räddning tog hon själv hand om den efterföljande straffen för Sverige - och sköt högt över. Smärtsamt synd; hon om någon hade förtjänat hjälterollen. Straffläggningen formade sig till en sällan skådad uppvisning av gummiben i båda lagen, rädsla att missa mer än övertygelse att göra mål. England aningen stadigare när det verkligen gällde. Man kan diskutera om det ens hade behövt hända. Straffavgörande alltså. Sverige fick en drömstart på matchen, tidig ledning 2-0. Höll den fram till 80e minuten, var mentalt nästan vidare.

*. *. *

Så kom reduceringen. Illa kvickt följd av kvittering. Pang bom, allt förändrat. Känslan att man sett det förr: ett svenskt damlandslag i fotboll som inte står pall för uppskruvade förväntningar. Som ofta går långt i turneringar, men aldrig längst. Som medialt beskrivs i termer av succé - utan täckning i facit. Detta blev någonstans vägs ände för Peter Gerhardsson-generationen. I åtta långa år har han varit förbundskapten, många av spelarna har hängt med på hela resan. Antingen i laget eller som trupputfyllnad. Nu tackar Gerhardsson för sig - och med honom säkert några av veteranerna i ”familjen”.

*. *. *

Man hade så klart unnat Peter Gerhardsson ett bättre slut. Respass i en kvartsfinal var liksom inte i nivå med hajpen inför mästerskapet. Eller med hans egen meritlista som förbundskapten i det stora hela. Gerhardssons tid på posten påminner en del om Janne Anderssons på herrsidan. Kanske i längsta laget. Bra början, trubbig epilog. Spelarnas man. Mediernas man. Omtyckt, snudd på folkkär i fotbollskretsar. Och så sakta men säkert - ifrågasatt. Var det verkligen rätt byten han gjorde igår? Rätt spelare som valdes ut till straffskyttar? Rimligt att Sverige gradvis blev sämre under hans ledning?

*. *. *

I ett avseende haltar förstås jämförelsen. Herrfotbollen är fortsatt så mycket större än damfotbollen. Konkurrensen på toppen så mycket tuffare. På damsidan finns tre, kanske fyra, nationer som kan vinna ett EM. Sverige trodde sig vara ett av dem. Kunde fortfarande varit. Men är det icke. Nära skjuter inga straffar, sortin var i den meningen rättvis. Om än grym.

Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Vårdboende med fängelserutiner

Besökte min vän på Förvaret igår. Fick en reprimand när jag kom. En till när jag gick. Av personalen. Mitt misstag? Jag skulle ringt innan jag cyklade dit. Bett om lov att få komma. Ansökt. Av blickarna att döma hade det blivit avslag etthundra procent. Skälet just igår? Min vän sov. Inget ovanligt, sjukdomsödet gör honom konstant trött. Sen brukar han pigga på sig lite när jag kommer, en go’ pratstund om gemensamma gamla minnen aktiverar liksom livsandarna. Det mindre vanliga den här gången var att min vän sov sängliggande. Klockan var sen förmiddag, drygt elva. Normalt är han uppe sådags, slumrande i rullstolen. *. *. * Jag vet. Fult av mig att kalla ett vårdboende för Förvar. Fult - men relevant. Gårdagens bemötande förstärkte bara bilden ytterligare. Blickar som vore jag en inkräktare. Övervakning den korta stund jag satt vid sängkanten. Kravet när jag lämnade: ”nästa gång måste du ringa”. Jag kokte inombords men sparade svordomarna till cykelturen hem. Vaddå ringa? Boendet är för ...
Läs mer

Allsvenskan här och nu

Min gamla blogg har bombat, kraschat, Gud vet vad. Själv har jag varken bombat eller kraschat, inte riktigt än. Därför startar jag en ny. Med ungefär samma inriktning - minus alla utsvävningar om världsläget. Tänkte börja med nåt som rimligen inte väcker anstöt, bara känslor. Allsvenskan i fotboll. Fem omgångar in, MFF sjua i tabellen. Kris? Pyspunka i guldjakten? Trams. Självklart inte. 25 omgångar återstår, kom igen efter 15. Då, möjligen, kan man ana vartåt det lutar. *. *. * Klart är att MFF satt sig i viss uppförsbacke. Sex lag framför skojar man inte bort. För klättring måste segrar till, helst några i svit. Om den kapaciteten finns återstår att se, insatserna hittills har inte varit övertygande. 0-2 mot Hammarby senast var dock ett fall framåt - spelmässigt. Illavarslande i MFF-perspektivet förstås; förbättrad prestation, ändå förlust. För att Hammarby helt enkelt var det bättre laget. Lite tursamma mål förvisso men man får vad man förtjänar, i fotboll som i mycket annat. *. *. ...
Läs mer

🥰 Mjällby skiner. MFF skaver. 😓

Kanske ändå. Att Mjällby verkligen är ett topplag i årets allsvenska. Experterna på Max har redan upprepat det till förbannelse. Jag har värjt mig, vägrat fatta, tänkt att snart nog spricker förtrollningen. Det kan den fortfarande göra men nio omgångar är spelade och Mjällby ligger tvåa, en pinne från serieledning. Svårt att ta in, omöjligt att vifta bort. 3-1 borta mot Djurgården igår, ännu en imponerande match. Av hela laget och av hela tränarstaben. Intrycket utifrån är att alla relationer funkar i Mjällby. Till skillnad från i MFF. *. *. * Jag såg båda matcherna igår kväll. Mjällbys i direktsändning, MFF:s  mot Värnamo i efterhand. Kontrasterna var slående. Harmoni i Mjällby, enkel och vägvinnande fotboll, fina samarbeten. Allt medan MFF spelade ungefär som tränare Rydström brukar prata: invecklat och onödigt mycket, svårt komma till vettiga avslut. Hack i skivan liksom. 2-2 mot jumbo-Värnamo var en svaghetsdemonstration som hette duga. Med det spelövertaget och det bollinneh...
Läs mer