Sommar utan fiske

Juli månad tar farväl och jag närmar mig något ganska nedslående: en hel sommar utan fiske. Har inte hänt så långt mitt minne räcker. Och då snackar vi 1952, sommar’n jag fyllde sju. Mete i Kalmarsund, bräckt vatten, skräpfisk på kroken. Platsen var Mysingsö utanför Oskarshamn. Hyrd stuga, egen brygga. Och lilla jag med ett eget spö av bambu, otroligt långt i en parvels ögon. Fick en snabblektion av far min i konsten att sätta på mask, lärde mig lättare än jag lärt något annat i livet. Med metspöt i näven var jag minst lika lycklig som med bollen på foten. Så småningom lyckligare. Fotbollsförmågan går ju över med åren, fiska kan man göra så mycket längre utan att nånsin känna sig äldre än 15.

*. *. *

När jag säger fiska menar jag alltså meta. Har prövat kastspö, även flugfiske. Inget för mig. Får mer trassel på rullen än fångst på kroken. Känningar av kastarm. Tjugo kast utan napp kan göra ont, jag lovar. Metet ger mig allt jag behöver. Guppande flöte på spegelblank yta, andlig ro och andlös spänning på samma gång. Ibland abborre att tillaga, lika ofta abborre att återställa. Mört, brax, sutare, sarv; det småländska insjöriket erbjuder både önskad och oönskad fisk, genom åren har jag bekantat mig med det mesta. Ål icke att förglömma. Till och med kräfta har jag fått på kroken. En gång. I favoritsjön Hyllen strax intill Tingsryd. Sånt glömmer man inte. Kräfta på mete, liten rackare men ändå en raritet.

*. *. *

Peaken som metare upplevde jag på 1980- och 90-talen. Vi hade en livaktig fiskeklubb på Sydsvenskan, for till Åsnen i Småland två gånger om året. Hyrde in oss i ett stugområde, fiskade från gryning till skymning i tre dar. Gädda mest; jag var till en början ganska ensam om att meta, nästan alla andra kastade. Fiskade så att säga aktivt, satt inte som dö’nickar bakom ett flöte. Men så gick det några år - och plötsligt hade dom metspö med sig allihop, åtminstone som komplement. Vet inte om jag ska kallas inspiratör eller sabotör. Faktum är dock att metandet spred sig sedan jag vunnit dagspriset på en sarv. Vill minnas att den vägde typ fyra hekto. Och jämförtabeller ljuger inte; fyra hekto sarv slår rätt många kilo gädda.

*  *  *

Jag tänker allt oftare på alla sjöar jag fiskat i. Alla stugor jag hyrt. Alla ekor jag rott. I Småland. I Blekinge. Någon gång i Halland. Och självklart i Skåne. Åren med Anders och Jan, dom och jag som blev kvar sedan fiskeklubben upplösts. Lika stollar fiskar bäst - tills Ödet sätter stopp. Jag tänker på drömmen som aldrig slog in; den om kilosabborren. 7,4 hekto blev det närmaste. Hur jag satt och mös över detta i högst två minuter innan Anders drog upp en på 8,2. Mete är nyckfulla saker. Pendlar mellan stendött och hela vattnet kokar. Har med väder och vind att göra. Lufttryck. Skicklighet? Nja, inte mycket. Anders var förvisso en jävel på att precisionskasta efter gädda - men nordlig vind rådde inte ens han på.

*. *. *

Mina lyckligaste stunder som fiskare har nog trots allt varit de i total ensamhet. Ja, det kan låta knäppt. Kanske asocialt. Men egen tid i egen eka har aldrig gjort mig illa. Tystnaden. Stillheten. Småländska sjöar, skogen runtomkring. Luften. En termos kaffe, bredda mackor att tugga i sig mellan de eventuella nappen. Bort från stress och trafikbrus, adjö till blåljus och betong. Om så bara för några dar. Det blir som medicin för själen, ett läkande verklighetsbyte för den storstadströtte. Det handlar inte bara om fisket, i så fall kunde jag suttit på en slänt nånstans och metat i Malmös kanalsystem. Men då hade jag inte fått se älgar bada. Fråga mig om svallvågor, jag har upplevt dem på Hyllen. Tack och lov på behörigt avstånd.

*. *. *

Idag kan jag bara sakna allt detta. Minnas med glädje, inte sörja. Minst av allt tycka synd om mig själv. Var tid har sitt. Vid fyllda 80 är man inte rustad för fiskeäventyr på samma sätt som förr. Eller jo, om jag själv fått bestämma. Men nära och kära vet bättre och lyssna är en dygd, det lär man sig med åren. Jag vill heller inte att någon ska åka med för min skull, det skulle kännas alldeles fel. Och kanske kanske blir det nåt litet i augusti, i så fall i ett närliggande vatten typ Snogeholm. En yngre själsfrände till mig här på Elinegård har lagt ett bud om saken. Överväger att nappa. Tre timmar i Skåne kan aldrig ersätta tre dar i Småland - men snäppet bättre än ingenting är det ju. Spöna står på vinden, tacklade och klara.

*. *. *

Pa. Plötsligt händer det. Misstänkt näthinneavlossning. Har akuttid på Ögonkliniken i Lund i morgon. Skriver detta med grums i synfältet - men vid gott mod. Pausar bloggen på obestämd tid. Ds.