Finnkampen först. Fotbollen störst.

Finnkampen i friidrott. 100 år på nacken, klassikerstatus. Och dokumentären på SVT Play rekommenderas. Historiska tillbakablickar är alltid intressant, särskilt i skenet av en hisnande utveckling. Om det var bättre eller sämre förr kan diskuteras - men att det var mer kamp i Finnkampen, den saken är klar. Dokumentären påminner om de vassa armbågarnas tid. Sicksacklöpningar på medel- och långdistans. Kubbningar med knuff. Taktiskt rävspel inom eller utom reglernas råmärken; allt för poängen. Vid något tillfälle diskades ett helt startfält på 1500 meter, osjystheterna hade spårat ur. Vackert var det inte, däremot väldigt underhållande. Inget sånt idag. Finnkampen har fått vänskapskaraktär. Prestigen finns där säkert men man tävlar mer, krigar mindre. Trampar inte ner varann för en placerings skull.

*. *. *

Sverige vinner lite oftare nu för tiden, det är också en skillnad. I skrivande stund ser det ut som vi tar en dubbel i jubileumskampen. Damer som herrar, båda är i ledning. Vad eventuell seger nu kan vara värt, förutom glädje i ”familjen”. Finland har gått tillbaka som friidrottsnation, är numera ihåligt i gamla paradgrenar som t ex långdistanslöpning. Ojämnheter i prestationsnivå finns förvisso även i Sverige, men topparna är något fler och alla de bästa ställer upp. Till och med Duplantis, stavmatadoren. Vilket nog säger en del om Finnkampens speciella betydelse. Ingen atlet väljer bort den, ingen avstår för att toppa formen till stundande VM i Tokyo. Dit Sverige f ö i vanlig ordning skickar en maxad trupp. Kajsa Bergqvist, förbundskaptenen, är snäll och generös. Fina egenskaper, värda att respektera.

*. *. *

Bäst bland det jag hunnit se av årets Finnkamp: de svenska kulstötningsherrarna. Två över 20 meter, den tredje över 19. Måste vara All Time High. På Johnny Lemos’ tid var det gott nock med en 14-metersstöt. Och detta är i och för sig hela grejen med Finnkampen; alla resultat räknas, varje placering ger poäng. Laget före jaget.

*. *. *

Från fotbolsfronten ett stillsamt påpekande: Allsvenskan är ett år äldre än Finnkampen. Apropå klassiker alltså. Och idag såg jag alla resultat gå Mjällbys väg. Hammarby förlorade. Elfsborg förlorade. MFF spelade 0-0 mot Göteborg. Vilket betyder att Mjällby kan förlora morgondagens knepiga bortamatch mot Gais utan att något särskilt händer. Skulle man - mot min förmodan - vinna händer däremot blytunga saker. Ja jag säger blytunga, inte guldtunga. Den som tror att åtta poängs försprång garanterar nåt när 27 poäng återstår att spela om behöver en grundkurs i elementär matematik. Men som sagt, jag tvivlar på att det blir aktuellt. Gais borta är en jättetuff utmaning, Mjällby dessutom försvagat. Lagkaptenen Jesper Gustavsson är avstängd och - kanske än värre - tränaren Anders Torstensson likaså.

*. *. *

Surt för MFF idag. Klart bättre än Göteborg, ändå 0-0. Ett par stolpträffar, en bommad straff, många tillbud i övrigt. Inte mycket att klaga på - förutom effektiviteten. Och startelvan, möjligen. Rydström tog ett återfall i sin rotationslust, ställde över några av de formstarkaste korten. Bara för att byta in dem i andra halvlek. Det.var då kvaliten höjdes och Göteborg sattes under allt intensivare press. Matchens man såg dock till att det förblev mållöst. Bishesari, den unge Göteborgsmålvakten. Omutlig, toppade sitt dagsverke med en spektakulär foträddning på Berg Johnséns straff.