Relationshaveri på Sydis

Det började med en krönika om eventuellt folkmord. Slutade med ett meningsutbyte utan traditionellt folkvett. Jag syftar på förra veckans uppseendeväckande pajkastning mellan två medarbetare på Sydsvenskans kulturredaktion. Ett slags relationsdrama, uthängt i offentlighetens ljus över ett helt uppslag. Debattinlägg från den ena med kritiska synpunkter på kollegans krönika; fel fokus, alltför Israelvänlig, inget förbarmande med de palestinska offren. Genmäle från den andra, dvs krönikören själv. Som låter förstå att kollegan medvetet vantolkar krönikan. Och rundar av med ett brutalt konstaterande, citat: jag slutade ta henne på allvar redan för flera år sedan, inget förändras av det här.

*. *. *

Nähä. Kolleger som inte tar varann på allvar. Sånt händer, kanske är det vanligare än man tror. Men kan man inte skona läsarna? Göra upp internt, möjligen med stöd av professionell konflikthanterare?  För arbetsmiljöns skull liksom. Och för prenumeranternas; så jäkla intressanta är ni inte, tjejer. Missförstå mig rätt. Debatt är jättebra, gärna mer sånt i tidningarna. Vasst och fränt men med ömsesidig respekt och sjysta vapen. Personliga påhopp är lågt, unket, ovärdigt. I det här fallet lämnas också en fråga öppen: om inte en profilerad kulturjournalist på Sydis kan ta en egen kollega på allvar, hur ska hon då kunna ta krigets alla offer på allvar? Eller, för den delen, räkna med att själv bli tagen på allvar som krönikör?

*. *. *

Den avhyvlade kollegan var f ö inte ensam om att reagera som hon gjorde på den aktuella krönikan. Jag behöver inte gå längre än till mig själv för att hitta en till. Detta eviga upprepande av att det var Hamas som började. Vi vet, krönikören. Vi fördömde terrordådet oktober 2023, vi fördömer det nu. Och ja, vi bejakar Israels rätt till självförsvar. Men är det som pågått i snart 1,5 års tid per definition att betrakta som självförsvar? Är det inte vad det ser ut att vara? Primitiv hämnd. Utdragen, skoningslös, bottenlöst djävulsk i formerna. Minst 60 000 döda - hittills. Oskyldig civilbefolkning, barn inte minst. Och det är inte Hamas som fäller bomber över Gaza, det är den demokratiska staten på andra sidan gränsen.

*  *  *

Efter ”uppgörelsen” på Sydis Kultur har det blivit tyst. Inga genmälen på genmälet, inga reaktioner på sociala medier (vad jag vet). Kan bero på att relativt få läser kultursidorna. Eller att händelsen som sådan förvisso är liten jämfört med många andra. Liten men likafullt anmärkningsvärd, om du frågar mig. Man undrar ju lite över arbetsklimatet på Sydsvenskan. Om det är okej att förödmjuka en kollega  inför läsarna, vem som i så fall står på tur? Tidningens chefredaktör brukar inte vara sen att kommunicera policyfrågor och liknande - men det här låter han passera. Kanske i hopp om att läsarminnet är kort, att pinsamheter blåser förbi och glöms bort. Och i övertygelse om att interna ärenden bäst löses - internt.