Respekt, Mikael Wiehe

Afzelius eller Wiehe? Den frågan ställdes man inför då och då under 80- och 90-talen. Parhästarna från Hoola Bandoola Band hade gått skilda vägar, inlett solokarriärer på var sitt håll. Och man kunde liksom inte gilla båda, åtminstone inte lika mycket. Personligen var jag föga brydd om saken. Tillhörde inte intressegruppen. Sprang aldrig benen av mig för att köpa skivor med någon av dem, hade fullt upp med att komplettera min Roy Orbison-samling. Men under press brukade jag ändå svara Afzelius. Hade hört Ikaros och Sång Till Friheten i skvalradion, det räckte. Fel svar, fick jag dock erfara. Arbetskamrater och annat löst folk jag kände gjorde klart att Mikael Wiehe var det rätta. Vissa recensenter i vissa tidningar ska vi inte tala om; Wiehe fick respekten, Afzelius föraktet. Kort sagt.

*. *. *

Grejen, tror jag, var att Wiehe ansågs vårda arvet efter Hoola Bandoola bättre. Han stod kvar på proggens barrikader, sjöng med knuten näve och varmt hjärta. Från vänster, alltid från politisk vänster. Wiehe var dessutom - till skillnad från Afzelius - Malmöpåg (om än född i Stockholm). Skorrade på rrr:en när han sjöng, kunde ses cykla vid Triangelen eller kring Möllan. Stjärna, fast inte. Mer en man av folket mitt i Malmövimlet - som alltför länge gick under min radar. Återkommer till det. Björn Afzelius å sin sida hade valt en bredare väg. Fortsatte förvisso även han att skriva sånger med politisk udd, men också alster med tydlig Svensktoppsadress. Vissa som gjorda för dansbandscovers. Publiken älskade det. ”Affe” sålde fler skivor än Wiehe, blev stor i hela Norden. Provocerande förstås för Proggens vänner.

*. *. *

Pildammsparken sommaren 2008. Omvändelsen. Mikael Wiehe på utescenen. Bara han med gitarr och förstärkare. Första gången jag såg och hörde honom live - bortsett från alla gånger jag hade sett honom på gammaldags damcykel i Malmövimlet. Mina första tankar gick bakåt i tid; 1990-talets början, Afzelius’ turnéstopp på en uppbyggd jättescen vid Flygbåtshamnen. Band och kör, pompöst och påkostat. Jag med dottern, då i femårsåldern, på axlarna stående mitt i publikhavet. Fascinerande kontrast, var vad jag tänkte när Wiehe äntrade Pildammscenen i ensamhet. Resten blev en långt utdragen andaktsstund jag aldrig kunnat glömma. Helt plötsligt och sent omsider insåg jag Wiehe’s storhet. Vem som helst kan inte trollbinda en publik.Vem som helst kan inte omvända en sån som mig. Mikael Wiehe kunde.

*. *. *

Ett par timmar höll han säkert på. Pratade, sjöng, gärna med det idag bortglömda ordet solidaritet i både text och ton. Inga stora åthävor, inga tillgjorda manér. Bara Wiehe rätt upp och ner. Generöst grävande i sin digra katalog av kompositioner, inklusive några som blivit klassiker. Han gav oss allt den där kvällen i Pildammarna. Även Den Jag Kunde Va’, hyllningssången till Björn Afzelius som han framförde vid vännens begravning 1999. Dem emellan fanns aldrig någon rivalitet. Bara ömsesidig respekt, möjligen rent av lite inbördes beundran. Ingen har nog talat lika väl om Afzelius som Wiehe, det kändes ibland som han nästan fick försvara honom mot tyckareliten. Och så småningom skulle det f ö visa sig att Wiehe själv kunde skriva sånger som faktiskt överträffade Affe’s i bred folklighet och Svensktoppstycke.

*  *  *

Först kom Jag Vill Bara Va’ En Gammal Man. Inte långt därefter Leva Tills Jag Dör, specialskriven för Lasse Stefanz. Mikael Wiehe i duett med Olle Jönsson. Den såg nog inte Afzelius komma. Dessvärre fick båda de sångerna oönskad aktualitet i förra veckan. Mikael Wiehe meddelade i all korthet att han har diagnostiserats med Alzheimers. Exakt vad det betyder för hans välbefinnande här och nu vet jag inte. Långsiktigt vet jag. Åldrande har sina sorgkanter, Ödet skonar ingen från livets förgänglighet. Hoppas Wiehe landar mjukt när han väl landar - och att han en dag får den staty han förtjänar. Gärna i Pildammsparken. Och med inskriptionen Det bästa Malmö hade att erbjuda.