Sverige 2005. Saknat och arkiverat.

Öppet Arkiv på SVT Play erbjuder mycket sevärt. Om man nu vill påminna sig själv om olika fenomen i förgången tid. Häromdan upptäckte jag t ex en partiledarduell från 2005. Socialdemokraternas Göran Persson, dåvarande statsminister, mot Moderaternas Fredrik Reinfeldt, dåvarande ledare för den borgerliga Alliansen. En fascinerande kraftmätning, full av nålstick och spydigheter. Ändå civiliserad i både ton och ämnesval jämfört med idag. Gissa hur många gånger ordet migration nämndes? Noll gånger. Asylinvandring? Noll gånger. Svenska värderingar? Noll. Personlig vandel? Noll. Återvandringsbidrag? Noll. Gängkriminalitet? Noll. Solidaritet? Flera gånger, särskilt från Perssons sida.

*. *. *

Så va’faan debatterade man om, då för tjugo år sen? Allt annat. Arbetsmarknad. Vård och omsorg. Skola så klart. Fördelningspolitik. Ideologi. Skiljelinjerna mellan alternativen. Persson lite pompös i stilen, Reinfeldt sympatiskt arrogant om nu den kombon är möjlig. I botten som gemensam utgångspunkt: människors lika värde. I praktiken kanske en innehållslös floskel - men i retoriken en självklar grundbult. Sverigedemokraterna? Fanns inte på kartan. Bara på gator och torg, skränande om det rakt motsatta. Människors olika värde. 2005 för döva öron…och det var tydligt att varken Persson eller Reinfeldt kunde föreställa sig hur det en dag skulle bli. Eller på politikerspråk: dom såg det inte komma.

*. *. *

Tjugo år senare står alltså SD, enligt en färsk opinionsundersökning, med ett väljarstöd på nästan 24 procent. Var fjärde svensk sympatiserar med partiet vars idégods har ursprung i nazismen. Hur blev det såhär? Exakt när dog den blågula humanismen? Man ska komma ihåg att Sverige var ett invandrartätt land även på Perssons och Reinfeldts tid. Etnisk mångfald är inget nytt, det nya är den politiska enfalden. Ex-nassarnas intåg på arenan, folkets acceptans för skendemokrati. Framförallt den så kallade borgerlighetens acceptans. Ulf Kristersson är liksom ingen Fredrik Reinfeldt. Har inte dom reflexerna, inte det förhållningssättet till anständighet. Vägen till makten först, medlen sist.

*. *. *

Att KD under Busch välkomnat SD till värmen förvånar möjligen hennes föregångare Göran Hägglund och (inte minst) Alf Svensson, ingen annan. Partiledare kommer och går, somliga skenheligare än andra. Men Liberalerna, herregud. Garanten för liberala värderingar? Ja jo, på Westerbergs tid. Och Björklunds. Inte nu. En ung dam vid namn Mohamsson leder partiet och ser inga problem med samarbete i SD:s ledband. Politisk ärkefiende, avvadådå? Nåt får man ju offra för en ministerpost. Ryggraden t ex. Det är därför Sverige idag har en skrattretande regering. Tre partier som sjösätter politik åt ett fjärde. Tre partier som låtsas regera på väljarnas mandat men gör det på SD:s nåder.

*. *. *

Efter att ha sett duellen mellan Persson och Reinfeldt kan jag inte låta bli att undra: vad har förändrats mest i Sverige under de senaste tjugo åren? Den politiska terrängen eller partiernas kartor & kompass? Lutar starkt åt det senare. Sju partier då, åtta nu. Och det åttonde gör liksom hela skillnaden. Mjukt är ute, hårt inne. Enkla lösningar på komplicerade problem; lås in, visa ut, straffa-straffa-straffa. Sänkta bidrag för de fattiga, sänkta skatter för de rika. Rå högerpolitik upphöjd till norm. SD pådrivande motor. Partiet som lyckades spränga LO-kollektivet på en enda fråga, alla vet vilken. Pariapartiet som plötsligt blev salongsfähigt. Som om gamla naziidéer kanske inte var så dumma ändå.

*. *. *

Ja, det skjuts mer idag än 2005. Sprängs mer. Skördas fler dödsoffer pga besinningslösa illdåd. Men få se nu, skulle inte SD-regeringen knäcka gängen? Var det inte det man sa? Och anpassade politiken efter? Tre år har gått sen det s k paradigmskiftet. Alla som sett röken av knäckta gäng, räck upp en hand. Alla som tror att grov brottslighet elimineras av enbart hårda tag, kolla på USA. Misslyckade samhällsbyggen kan låsa in eller till och med avrätta 100 rättshaverister, 1000 nya står alltid redo att ta vid. Är jag rädd. Sen hjälper det inte ett dugg att justitieministern heter Daniel Ståhl och råkar vara slående lik Gunnar Strömmer. Eller om det är tvärtom.

Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Ett ljus brinner för ett liv som slocknat

Anders, min vän. Idag tänder jag ett ljus bara för dig. Förtränger sorg och bestörtning, söker tröst i befrielsen. Kampen är över. Du fick lida så orimligt mycket. Så orimligt länge. Tolv år i skuggan av ditt eget forna jag. Då när benen bar och nästan ingen var lika flyfotad som du. Ständigt på språng liksom. Det är så jag kommer att minnas dig. Som du var, inte som Ödet gjorde att du blev. Som Dunis, ditt mjuka smeknamn. Den vänlige charmören som alla tyckte om. Ofta lite upprymd, mera sällan helt avspänd. Utom när vi satt tillsammans i en eka i det småländska insjöriket. Där och då kom du till ro, Anders. Vi kunde fiska från morron till kväll. Nonstop, bokstavligt talat bakom flötet. På sin höjd småviskande mellan nappen. Genom tystnad växte vänskap, vill jag tro. *. *. * Desto mer snackade vi förstås om kvällarna, efter avslutat dagsfiske. Långt in mot småtimmarna kunde vi hålla på. Blandade ämnen. Högt och lågt, ljust och mörkt, smått och stort. Mycket om själva livet. En hel del ...
Läs mer

Vårdboende med fängelserutiner

Besökte min vän på Förvaret igår. Fick en reprimand när jag kom. En till när jag gick. Av personalen. Mitt misstag? Jag skulle ringt innan jag cyklade dit. Bett om lov att få komma. Ansökt. Av blickarna att döma hade det blivit avslag etthundra procent. Skälet just igår? Min vän sov. Inget ovanligt, sjukdomsödet gör honom konstant trött. Sen brukar han pigga på sig lite när jag kommer, en go’ pratstund om gemensamma gamla minnen aktiverar liksom livsandarna. Det mindre vanliga den här gången var att min vän sov sängliggande. Klockan var sen förmiddag, drygt elva. Normalt är han uppe sådags, slumrande i rullstolen. *. *. * Jag vet. Fult av mig att kalla ett vårdboende för Förvar. Fult - men relevant. Gårdagens bemötande förstärkte bara bilden ytterligare. Blickar som vore jag en inkräktare. Övervakning den korta stund jag satt vid sängkanten. Kravet när jag lämnade: ”nästa gång måste du ringa”. Jag kokte inombords men sparade svordomarna till cykelturen hem. Vaddå ringa? Boendet är för ...
Läs mer

Allsvenskan här och nu

Min gamla blogg har bombat, kraschat, Gud vet vad. Själv har jag varken bombat eller kraschat, inte riktigt än. Därför startar jag en ny. Med ungefär samma inriktning - minus alla utsvävningar om världsläget. Tänkte börja med nåt som rimligen inte väcker anstöt, bara känslor. Allsvenskan i fotboll. Fem omgångar in, MFF sjua i tabellen. Kris? Pyspunka i guldjakten? Trams. Självklart inte. 25 omgångar återstår, kom igen efter 15. Då, möjligen, kan man ana vartåt det lutar. *. *. * Klart är att MFF satt sig i viss uppförsbacke. Sex lag framför skojar man inte bort. För klättring måste segrar till, helst några i svit. Om den kapaciteten finns återstår att se, insatserna hittills har inte varit övertygande. 0-2 mot Hammarby senast var dock ett fall framåt - spelmässigt. Illavarslande i MFF-perspektivet förstås; förbättrad prestation, ändå förlust. För att Hammarby helt enkelt var det bättre laget. Lite tursamma mål förvisso men man får vad man förtjänar, i fotboll som i mycket annat. *. *. ...
Läs mer