Världens bästa Ståhlman

Inför friidrotts-VM i Tokyo sades det att diskus var den tävlingsgren som utvecklats mest under året. Elva kastare över 70 meter, om jag hörde rätt. Daniel Ståhl en av dem, dock med liten marginal jämfört med många andra. Av vilka flera förvisso uppnått sina resultat under tillrättalagda omständigheter (=bärande vindar) i nåt amerikanskt blåshål. Inte Ståhl. Han nöjer sig med att vara bäst när det gäller, alldeles oavsett väder och vind. Världsmästare idag igen. 70,47 i sista kastet. En monstruös bravad, tvåan slagen med nästan tre meter. Jag blir nästan rörd av Daniel Ståhl. Hans jättelika uppenbarelse. Hans avspända attityd. Hans smidighet på ”jobbet”; läste nånstans att mannen väger typ 160 kilo. Fan, han roterar ju som en balettdansör i diskusringen.  Otroligt. Makalöst imponerande.

*. *. *

Storvuxna män kastar diskus, störst i alla avseenden är den svenske Ståhlmannen. Den här gången utnämnde han sig själv till en underdog i konkurrensen. Maskhållning kanske, för att lätta på det inre trycket. Ståhl är en spjuver. Rackarpojke. Nallebjörn. Charmknutte. Men framförallt en tävlingsmänniska av guds nåde. Fokuserad till etthundra procent, oberörd av yttre betingelser. Diskusfinalen i Tokyo avgjordes i hällregn, i såphal ring som fick flera kastare att halka, glida eller bara tappa koncepterna. Daniel Ståhl stod pall. Tröstade konkurrenterna, eldade publiken, såg allmänt road ut mellan kasten. Och gav oss tv-tittare en oförglömlig upplevelse. Igen. Man har sett det förr, vill jag minnas. Hur en diskustävling aldrig är över förrän Daniel Ståhl gjort sista kastet.

*. *. *

Friidrotts-VM 2025 är däremot över. Storslagen tv-underhållning så länge det varade. Fantastiska prestationer, svårt att sortera. Tre medaljer för Sverige; två guld, ett brons. Smaksak vad och vem man rankar högst - Ståhl eller Duplantis. Just idag säger jag för egen del Ståhl. Sättet han vann på, kastlängden, omständigheterna. Men visst, stavmatadoren Duplantis satte världsrekord. Det vore respektlöst att skoja bort. Hans guld var i och för sig mer väntat, kanske det mest förhandstippade i hela VM. Att infria ett favoritskap är också en konst och Duplantis behärskar den till fullo. Aldrig en formsvacka, alltid ett par decimeter bättre än övriga hoppare. Killen är ett fenomen. Inte lika säregen som Daniel Ståhl dock, därav min prispall. Diskuskastare har legat mig varmt om hjärtat ända sen Ricky’s dagar.

Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Ett ljus brinner för ett liv som slocknat

Anders, min vän. Idag tänder jag ett ljus bara för dig. Förtränger sorg och bestörtning, söker tröst i befrielsen. Kampen är över. Du fick lida så orimligt mycket. Så orimligt länge. Tolv år i skuggan av ditt eget forna jag. Då när benen bar och nästan ingen var lika flyfotad som du. Ständigt på språng liksom. Det är så jag kommer att minnas dig. Som du var, inte som Ödet gjorde att du blev. Som Dunis, ditt mjuka smeknamn. Den vänlige charmören som alla tyckte om. Ofta lite upprymd, mera sällan helt avspänd. Utom när vi satt tillsammans i en eka i det småländska insjöriket. Där och då kom du till ro, Anders. Vi kunde fiska från morron till kväll. Nonstop, bokstavligt talat bakom flötet. På sin höjd småviskande mellan nappen. Genom tystnad växte vänskap, vill jag tro. *. *. * Desto mer snackade vi förstås om kvällarna, efter avslutat dagsfiske. Långt in mot småtimmarna kunde vi hålla på. Blandade ämnen. Högt och lågt, ljust och mörkt, smått och stort. Mycket om själva livet. En hel del ...
Läs mer

Vårdboende med fängelserutiner

Besökte min vän på Förvaret igår. Fick en reprimand när jag kom. En till när jag gick. Av personalen. Mitt misstag? Jag skulle ringt innan jag cyklade dit. Bett om lov att få komma. Ansökt. Av blickarna att döma hade det blivit avslag etthundra procent. Skälet just igår? Min vän sov. Inget ovanligt, sjukdomsödet gör honom konstant trött. Sen brukar han pigga på sig lite när jag kommer, en go’ pratstund om gemensamma gamla minnen aktiverar liksom livsandarna. Det mindre vanliga den här gången var att min vän sov sängliggande. Klockan var sen förmiddag, drygt elva. Normalt är han uppe sådags, slumrande i rullstolen. *. *. * Jag vet. Fult av mig att kalla ett vårdboende för Förvar. Fult - men relevant. Gårdagens bemötande förstärkte bara bilden ytterligare. Blickar som vore jag en inkräktare. Övervakning den korta stund jag satt vid sängkanten. Kravet när jag lämnade: ”nästa gång måste du ringa”. Jag kokte inombords men sparade svordomarna till cykelturen hem. Vaddå ringa? Boendet är för ...
Läs mer

Allsvenskan här och nu

Min gamla blogg har bombat, kraschat, Gud vet vad. Själv har jag varken bombat eller kraschat, inte riktigt än. Därför startar jag en ny. Med ungefär samma inriktning - minus alla utsvävningar om världsläget. Tänkte börja med nåt som rimligen inte väcker anstöt, bara känslor. Allsvenskan i fotboll. Fem omgångar in, MFF sjua i tabellen. Kris? Pyspunka i guldjakten? Trams. Självklart inte. 25 omgångar återstår, kom igen efter 15. Då, möjligen, kan man ana vartåt det lutar. *. *. * Klart är att MFF satt sig i viss uppförsbacke. Sex lag framför skojar man inte bort. För klättring måste segrar till, helst några i svit. Om den kapaciteten finns återstår att se, insatserna hittills har inte varit övertygande. 0-2 mot Hammarby senast var dock ett fall framåt - spelmässigt. Illavarslande i MFF-perspektivet förstås; förbättrad prestation, ändå förlust. För att Hammarby helt enkelt var det bättre laget. Lite tursamma mål förvisso men man får vad man förtjänar, i fotboll som i mycket annat. *. *. ...
Läs mer