Olsens solkiga sorti

Sveriges fotbollslandslag får se sig om efter en ny målvakt. Robin Olsen kliver av. På egen begäran, mitt under pågående VM-kval. Anmärkningsvärt så klart, inte minst för att Olsen förklarar sitt beslut med en råsop mot förbundskaptenen Jon Dahl Tomasson. Dåligt ledarskap, uppges den mångårige målvaktsklippan säga i en Aftonbladetintervju (har inte själv läst den). Rätt eller fel, så brukar man inte uttrycka sig i landslagsfamiljen. Vanligare att man sluter leden, kliar varann på ryggen, håller ihop. Spelare, ledare, alla involverade; enad front, gemensam vett & etikett. När Olsen nu bryter den (oskrivna?) regeln får han skylla sig själv att ”dåligt ledarskap” kan bemötas med en enkel kontring: dåligt målvaktsspel.

*. *. *

Robin Olsen har ju i ärlighetens namn inte varit någon bra målvakt sen han återvände till svensk fotboll i somras. Tveksamma ingripanden, hårresande tavlor, i MFF såväl som i landslaget. Vassa räddningar också, absolut. Men ingen säkerhet, inget agerande som motiverar en rang som svensk målvaktsetta. Sen får Fredrik Ljungberg i tv tycka vad han vill - t ex att Olsens plats som landslagsmålvakt är en icke-fråga. Vilket en upprörd Ljungberg hävdade när saken lik förbannat blev en fråga efter Olsens spektakulära groda i VM-kvalmatchen mot Slovenien häromsistens. Ett misstag är inget misstag, menade Ljungberg och erinrade om Olsens alla tidigare insatser i blågult. Ja jo, lätt att säga. Men om Fredrik Ljungberg följt den allsvenska fotbollen i närtid hade han vetat bättre. Meriter är liksom färskvara, även för en målvakt.

*. *. *

Nej, jag gillar inte Robin Olsens sätt att ”göra upp” med förbundskaptenen. Tycker det är en oprofessionell sorti. Jaget före laget. Möjligen grundat i en spontan reflex; Tomasson lär ha informerat om att en startplats inte skulle bli aktuell i kommande match mot Schweiz. Tufft besked att ta, jag fattar. 79 landskamper, ohotat förstaval på positionen under många år. Klart att petning svider. Å andra sidan borde Olsen om någon vara härdad. Som utlandsproffs spelade han blott en handfull matcher per år, blev aldrig förstemålvakt någonstans. Återkomsten till svensk fotboll har, rått uttryckt, visat varför. Men med detta sagt är inte heller jag imponerad av Jon Dahl Tomasson som förbundskapten. En dansk som håller presskonferenser på engelska - och som låter exakt likadant, oavsett resultat. Lite avmätt, nästan oberörd.

*. *. *

Möjligt att det inte alls är så, att skenet bedrar. Men nog märks det att Tomasson inte är skolad i den svenska ledarkulturen. Det i sig diskvalificerar inte honom; impulser utifrån kan vara bra - om spelarna köper dem och själva förmedlingen funkar. Inte annars. Och hittills har Tomasson knappast övertygat som pedagog. Robin Olsen är inte den förste som klagat, bara den värste. Tidigare kända exempel är Hugo Larsson-affären, följd av Elangaincidenten. Missnöjda spelare, gurgel i leden. I de fallen löstes problemen, båda återkom i landslaget. Lugnet återställdes - på ytan. Huruvida något jäser eller skaver därunder vet jag inte. Motiverat dock att undra. Kanske har vår nye förbundskapten bara en jäkla otur med obstinata spelare? Låter långsökt förstås. I vilket fall verkar han ha betydande svårigheter på jobbet.