Sport med mera

Besökte Ögonmottagningen i Lund häromdan. Doktorn ställde en lustig men relevant fråga: har du upplevt typ sjögång på senare tid? I det opererade ögat alltså. Precis vad jag har, sa jag. Vågskvalp liksom. I nedre delen av synfältet. Normalt, försäkrade doktorn och skingrade min oro. Fyra veckor har gått sedan operationen för näthinneavlossning, gasen som fyller ögat håller på att sjunka undan. 45 procent återstår, fick jag veta. Vilket rimligen betyder att 55 procent av synfältet är återställt. Jag kan bokstavligt talat titta framåt/uppåt, men inte nedåt. Än. Det kommer, man får ha tålamod. Bragdguld till Ögonmottagningen i Lund, läkarna där.är verkligen helt fantastiska på det de gör. *. *. * Ikväll har jag sörplat och supit. Usch förlåt, det där lät svinigt. Vad jag menar är att jag ätit kräftor. Stora turkiska, onödigt goda. Till detta snaps. Saltö Aquavit, ekologisk. Också onödigt god. Själva kombinationen är oslagbar, vill jag påstå. Icke utbytbar. Tänk dig ett glas mjölk ihop med...

Nej, ingen Noel Törnqvist i landslagstruppen. Tre inventarier på målvaktsposten går före. Förbundskaptenen Jon Dahl Tomasson hänvisar till gruppdynamiken. Som om den skulle störas av Törnqvist? I så fall slår det tillbaka på - förbundskaptenen. Det är hans förbannade plikt att skapa en gruppdynamik som håller även för viss förnyelse. Att värdera gamla meriter högre än färska är fegt, fantasilöst och framtidsfientligt. Jag förstår att Mjällby rasar, det borde hela fotbolls-Sverige göra. *. *. * För tydlighets skull: jag önskar inte Putte Kock-eran tillbaka. Då när vem som helst kunde få en landslagschans, bara man hade skjutit en boll i stolpens insida. Eller, om man var målvakt, halvräddat en illa slagen straff på träning. Överdriver jag? Okej, lite i målvaktsfrågan. Annars inte. 1950-talet erbjöd många exempel på spektakulära uttagningar, Kock var en gambler. JDT är en förbundskapten av sin tid - och gudarna ska veta att den tiden är annorlunda. Det finns liksom inget utrymme för mod...

Gais - Mjällby 0 - 2 . Vem kan sova efter en match som denna? Inte jag. Mjällby leder allsvenskan med åtta poäng, det är fan inte klokt. Hur mycket är tur och hur mycket är skicklighet? Sånt kan man grunna på - till ingen nytta. Men en tabellrad på 15 5 1 får man förstås inte på enbart tur. Fullt så nyckfull är knappast fotbollen. Snarare logisk, vill jag tro. Har man en spelidé, en konsekvent matchplan och ett harmoniskt lagbygge i händerna på en kompetent tränarstab - ja, då behöver liksom inte spelarna var för sig vara allsvenskans mest omsusade. Lite så uppfattar jag att det är i Mjällby. En för alla, alla för en. Inte som floskel utan på riktigt. Då kvittar det att andra lag är bättre på pappret, det är inte där matcherna avgörs. *. *. * Jag inser nu att Mjällby kan ta guldet. Har spjärnat emot länge, blockerad av blotta tanken. Till dom som antyder att det redan är klart säger jag bara: lägg ner, nio omgångar återstår. Och ikväll tyckte jag mig ana vissa trötthetstecken i laget...

Finnkampen i friidrott. 100 år på nacken, klassikerstatus. Och dokumentären på SVT Play rekommenderas. Historiska tillbakablickar är alltid intressant, särskilt i skenet av en hisnande utveckling. Om det var bättre eller sämre förr kan diskuteras - men att det var mer kamp i Finnkampen, den saken är klar. Dokumentären påminner om de vassa armbågarnas tid. Sicksacklöpningar på medel- och långdistans. Kubbningar med knuff. Taktiskt rävspel inom eller utom reglernas råmärken; allt för poängen. Vid något tillfälle diskades ett helt startfält på 1500 meter, osjystheterna hade spårat ur. Vackert var det inte, däremot väldigt underhållande. Inget sånt idag. Finnkampen har fått vänskapskaraktär. Prestigen finns där säkert men man tävlar mer, krigar mindre. Trampar inte ner varann för en placerings skull. *. *. * Sverige vinner lite oftare nu för tiden, det är också en skillnad. I skrivande stund ser det ut som vi tar en dubbel i jubileumskampen. Damer som herrar, båda är i ledning. Vad eventue...

Afzelius eller Wiehe? Den frågan ställdes man inför då och då under 80- och 90-talen. Parhästarna från Hoola Bandoola Band hade gått skilda vägar, inlett solokarriärer på var sitt håll. Och man kunde liksom inte gilla båda, åtminstone inte lika mycket. Personligen var jag föga brydd om saken. Tillhörde inte intressegruppen. Sprang aldrig benen av mig för att köpa skivor med någon av dem, hade fullt upp med att komplettera min Roy Orbison-samling. Men under press brukade jag ändå svara Afzelius. Hade hört Ikaros och Sång Till Friheten i skvalradion, det räckte. Fel svar, fick jag dock erfara. Arbetskamrater och annat löst folk jag kände gjorde klart att Mikael Wiehe var det rätta. Vissa recensenter i vissa tidningar ska vi inte tala om; Wiehe fick respekten, Afzelius föraktet. Kort sagt. *. *. * Grejen, tror jag, var att Wiehe ansågs vårda arvet efter Hoola Bandoola bättre. Han stod kvar på proggens barrikader, sjöng med knuten näve och varmt hjärta. Från vänster, alltid från politisk v...

Tänk så nöjd man kan bli över ett 1-1-resultat i fotboll. Som igår när Mjällby jagar efter ett kvitteringsmål mot Djurgården. Och tiden nästan är ute när det äntligen kommer. Uba Charles, lånespelare från Norge, var mannen som hittade rätt. I sjätte och näst sista övertidsminuten. Ungefär samtidigt som Gais gjorde ett segermål borta mot Hammarby. Bingo för Mjällby, utökad serieledning istället för krympt. Men tio förbannade omgångar kvar, på tok för tidigt att vråla skål. Jag skulle inte ens våga viska det. För många blindskär i mina hjärnspöken, för mycket utopi i själva saken. Och förskottsglädje är den näst dummaste glädjen, slagen endast av skadeglädje. *. *. * Mjällby stod inte att känna igen första 45 mot Djurgården. Spelet var inte där som det brukar, framåt skapades nästan ingenting. 0-1 i paus var tacksamt - och hoppingivande. Mjällby är ju det  enda laget i årets allsvenska som gjort mål i samtliga matcher. Bra fakta att ha med sig ut till andra halvlek. Och där ändrade m...

Den profilerade Malmöpolitikern John Roslund byter parti. Från Moderaterna till Gissa Vilket. Sydsvenskan presenterar nyheten som vore det en transferbomb i fotbollens värld. En hel sida, minsann. Märkligt. Folk som gått vilse och hittat hem brukar generera en liten notis i någon ytterspalt. Och så är det ju här, det vet vi som hänger med i Malmöpolitiken. Roslunds utspel, insändare och debattinlägg genom åren; doften av SD har länge varit omisskännlig. Att han slutligen kommer ut bekräftar bara att SD bor granne med M på den politiska kartan. Det krävs inga älgakliv för ett byte, pyttekort skutt räcker. Och Roslund är inte den förste moderaten som skuttat, snarare en i mängden. *  *  * Olyckligt, kan jag tycka, att Sydsvenskan vinklar övergången så som man faktiskt gör. Även om det inte är avsikten blir det glättiga anslaget i reportaget till ett slags SD-propaganda. Skulle förvåna mycket om inte partiet - och dess nya ”stjärna” - firar med tårta, okritiska helsidor är liksom...

Såg en intervju med Henrik Rydström i tv efter MFF:s 0-5-debacle i Köpenhamn. Han var förkrossad. Skamsen. Talade om ett svek mot svensk fotboll - och mot MFF:s eget klubbmärke, inte minst. Sällan man hör en ansvarig tränare uttrycka sig så. Frågan är vad det kostar. Är Rydströms dagar som MFF=tränare räknade? Vill han ens vara kvar? Har han klubbstyrelsen med sig? Laget med sig? Supportrarna med sig? Nej, knappast det sista i alla fall. 1-8 på de två senaste matcherna räddar ingen tränarstatus i supporterögon. Och vad är två raka guld i Allsvenskan värt när ett tredje uteblir? Inte ett skit. Supporterminnet är kort, kravbilden evig. *. *. * Som tränare i MFF kan man egentligen bara misslyckas. Aldrig lyckas. Framgång är spelarnas förtjänst, motgång tränarens fel. Det finns liksom ett yttre tryck på upprepade succéer - men också ett inre, relaterat till MFF:s varumärke. Guld tar man, silver får man; ungefär så lyder parollen. Historiskt förankrad om man så vill. Sedan Allsvenskan i fot...

Det började med en krönika om eventuellt folkmord. Slutade med ett meningsutbyte utan traditionellt folkvett. Jag syftar på förra veckans uppseendeväckande pajkastning mellan två medarbetare på Sydsvenskans kulturredaktion. Ett slags relationsdrama, uthängt i offentlighetens ljus över ett helt uppslag. Debattinlägg från den ena med kritiska synpunkter på kollegans krönika; fel fokus, alltför Israelvänlig, inget förbarmande med de palestinska offren. Genmäle från den andra, dvs krönikören själv. Som låter förstå att kollegan medvetet vantolkar krönikan. Och rundar av med ett brutalt konstaterande, citat: jag slutade ta henne på allvar redan för flera år sedan, inget förändras av det här. *. *. * Nähä. Kolleger som inte tar varann på allvar. Sånt händer, kanske är det vanligare än man tror. Men kan man inte skona läsarna? Göra upp internt, möjligen med stöd av professionell konflikthanterare?  För arbetsmiljöns skull liksom. Och för prenumeranternas; så jäkla intressanta är ni inte, ...

MFF - Mjällby 1 - 3. Festivaltider i Malmö. Matos över stadens centrala delar. Glada människor, uppsluppen stämning. Men på Stadion nerrullat. Sillastrybarna på besök, såg till att MFF fick torsk. Slut på ansträngda ordlekar. Seriöst: Mjällby vann den här matchen av en förbluffande anledning. Man var helt enkelt bättre än MFF. I alla lagdelar. Målvakt, backlinje, mittfält, anfall; överallt var Mjällby det bättre laget. Och detta utan att MFF var direkt dåligt. Delvis tvärtom. Inledningen var riktigt bra, uppryckningen efter 0-2 smått imponerande. Men sett över matchen i stort finns inget att invända mot slutresultatet. Mjällbys spelidé och matchplan bar ännu en gång, bet även på ett toppat MFF. *  *  * Så var det. Henrik Rydström mönstrade det bästa - och dyraste - han har. Ingen rotation, ingen vila för spelare som slitit ont i Champions League-kvalet mot FCK häromdan. All in liksom. För att greppa sista halmstråt till allsvensk guldstrid. Och möjligen för att skärra Mjällb...

Dimma till vänster, 0,1 till höger. Jag borde så klart inte skriva, ser knappt tangenterna. Men okej, jag tar chansen. Tiden som går åt syns förhoppningsvis inte i det färdiga resultatet. Till saken. MFF:s 0-0-match mot FC Köpenhamn igår. Jag såg den inte, varken på plats eller i tv. Synnedsättning lämpar sig inte för fotbollstittande. Däremot lyssnade jag på Sportradion - och det räckte för att få en bild. Händelsefattigt. Fegt. Publikföraktande. Två lag byxrädda att förlora. Och väldigt lite Malmö i MFF. *. *. * Det sista påståendet lånar jag av min himmelsblå svärson. Han befinner sig på semester i Kroatien men hade sett matchen på någon streamingtjänst. Och skickade ett SMS om upplevelsen tidigt i morse. Där skriver han om just sin saknad av Malmö i MFf. Om allt som inte var där. Modet. Stöddigheten. Kaxigheten. Avvadådå-attityden. Om klubbens adelsmärke som kanhända retar en del - men älskas av supportrarna. Min svärson var upprörd. Sårad, besviken. Gårdagens MFF var inte hans MFF...