Sport med mera

Aktuell trend: skärmytslingar mellan sportfolk och mediarepresentanter. Ansträngt läge liksom. Respektlöst, snarstucket. Ett exempel bjöds under hockey-VM. Där var det Sveriges förbundskapten Sam Hallam som kom på kollisionskurs med den sändande tv-kanalens programvärd Niklas Jihde. Detta sedan den senare ställt några provocerande men relevanta frågor efter Tre Kronors förlustmatch mot USA. Hallam tog illa vid sig, glömde att en del av hans jobb är att hantera media även i snålblåst. Istället för att svara valde han att raljera, förminska för att inte säga förlöjliga Jihde. Som stod där mållös. Överrumplad. Uppläxad. Kanske sårad, definitivt förvånad. *. *. * Ett annat exempel kan hämtas från fotbollen. Huvudpersoner i det fallet var tv-gurun Olof Lundh och MFF-tränaren Henrik Rydström. Förenklat: Lundh undrade över MFF:s avtrubbade anfallsspel, Rydström bemötte honom med en spydighet. Den lilla incidenten utspelade sig vid en presskonferens - jag var inte där utan förlitar mig på Syds...

Norrköping - Mjällby 1 - 1 . Sällan man ser en allsvensk fotbollsmatch där det ena laget är så markant mycket bättre än det andra. I en halvlek. Mjällby tokdominerade verkligen i 45 minuter, Norrköping hade grava problem att överhuvudtaget få låna bollen. Men med futtiga 1-0 vid pausvilan låg liksom en scenförändring i luften. Ett Mjällby som började spela på klockan, möjligen också slitet efter fyra bortamatcher på kort tid. Ett Norrköping som rimligen bara kunde rycka upp sig. Och så blev det; en match med två ansikten, ett rättvist slutresultat. Fast snöpligt, med Mjällbyögon sett. *. *. * Så klart borde Mjällby gjort fler mål i första halvlek. Stängt matchen där. Chanserna fanns men Norrköpings unge målvakt David Andersson stod i vägen. Eller också marginalerna. Bergström var bokstavligt talat snubblande nära ett par gånger - men nej, det vill sig inte den här säsongen för Mjällbys kraftfulle anfallsprofil. Tolv matcher, fortfarande noll mål. Däremot ohotad som allsvenskans roliga...

När SM-guldet i handboll hamnar i Ystad känns det som det kommer hem. Så i fredags blev jag glad; YIF slog Hammarby 32-29, vann finalserien med 3-1. Kronan på verket av en strålande säsong. Lilla Ystad är handboll, andas handboll, säger handboll som det ska sägas. Nämligen med betoningen på hand . YIF den stora klubben, IFK den mindre men nog så beundransvärda. Inga andra sporter göre sig besvär, handbollen är både kung och drottning. Lika mycket Ystad som korsvirkeshus och färjetrafik. Minst. Grattis YIF till ännu ett guld. Nr 4 i ordningen - om kultur vore en utslagsgivande faktor hade det varit betydligt fler. *. *. * Grattis vill jag säga även till FC Rosengård. 1,5 mille in på kontot efter tre matcher barnfotboll i Portugal med den sammanlagda målskillnaden 0-10. Sjyst betalt för exakt ingenting. Inför ögonen på Sydsvenskans utsände (och kanske några till). En utflykt i gränslandet mellan skrattretande och upprörande. Var tog den kritiska granskningen vägen Sydis? Upphör den at...

Hammarby - Mjällby 1 - 2 . Bragd eller bravad, kalla det vad man vill. Mjällby inledde matchen med ett halvt reservlag och drygt det. Sex mer eller mindre givna startspelare saknades. En skadad, en avstängd, fyra bänkade. Jag tänkte: varför gör Mjällby på detta viset? Varför ber man om förlust? Tränaren Anders Torstensson bjöd på en förklaring strax före avspark - och jag köper den alla dar i veckan. Mjällby håller på att beta av ett elakartat spelprogram. Fem matcher på 16 dagar, därav fyra på bortaplan. Orimligt förstås, lilla Mjällby har ingen lyxtrupp som tillåter regelbunden rotation. Nu var det lite av nödens stund, slitna nyckelspelare i akut behov av vila, alla på en gång. Och så vinner Mjällby. Borta mot Hammarby. Ofattbart, givet förutsättningarna. *. *. * Mjällby verkar tåla det mesta just nu. Spelidén håller, oavsett vilka som utför den. Ersättarna är skolade i systemet, alla gjorde det typiska Mjällbyjobbet igår. Från uppoffrande försvarsspel till blixtsnabba omställninga...

Lång fotbollskväll väntar. Två toppmatcher i allsvenskan parallellt. Det blir till att se Hammarby-Mjällby direkt, MFF-AIK i efterhand. Samtidigt vore i och för sig möjligt; tv:n i blickfånget, plattan i knät. Men nej tack, precis där går den röda linjen för min galenskap. Hellre pling i rutan än ding i bollen. Nackdelen med eftersändning är ju att man redan känner till det viktigaste, alltså själva resultatet. Det får man ta, vägen dit kan alltid vara sevärd. Om man nu gillar fotboll i allmänhet och allsvenskan i synnerhet. *. *. * Vem ska vakta målet för MFF ikväll? Ser att det surras i medierna om saken. Konstruerat surr om du frågar mig. Ricardo Friedrich är given etta. Borde vara i alla fall. Skulle förvåna mycket om Rydström väljer Melker Ellborg. Han gjorde det mot Halmstad senast - men AIK är liksom inte Halmstad. Inget lag att chansa mot, ingen match man kan räkna med att ha en sysslolös målvakt i. Ellborg i all ära, hans debut var inte felfri men ändå helt okej. Någon vass rä...

Jag är kluven inför alla fotbollsexperter i tv. Måttligt imponerad, samtidigt lite fascinerad. Jag menar, om inte experterna funnits - vem eller vilka skulle man då kunna jämföra sina egna åsikter mot? Bli bekräftad av? Överkörd av? Reta sig på? Sådana frågor gnager men leder mig ändå till slutsatsen: utan experterna hade fotbollslivet blivit något fattigare. Sen kan man förstås fundera över den pretentiösa etiketten. Hur blir man på riktigt expert i fotboll? Vilka kriterier gäller, vilka förtjänar titeln? Räcker det att ha spelat damfotboll för att bli expert på herrfotboll - eller för den delen vice versa? Vad exakt vet experterna som inte en helt vanlig fotbollsfubbick vet? Tankar bara, ingen kritik. *. *. * Min personliga favorit i djungeln av experter på Max är Pär Hansson. Den gamle HIF-målvakten har vad många av hans kolleger verkar sakna. Självdistans. Glimten i ögat, nära till de skojiga poängen. Utan att det går överstyr. Hansson vet vad han pratar om och står vid sitt ord, ...

Från ovan tycker jag mig höra ett ”Hammarby”. Melodiskt liksom, med utdraget y på slutet. Tänker att det måste vara Ove, salig i åminnelse. Ove var redaktör på Sydsvenskan under många många år, bördig dock från Söders höjder i Stockholm. Hammarbyare i både själ och hjärta. Vilket han minst av allt var diskret med. Ove hade ständigt ett Hammarby på läpparna, ingen kunde säga klubbnamnet lika ofta och melodiöst som han. Eller för den delen lika provokativt; Ove rörde sig ju trots allt i MFF-land, kampanjade på en redaktion som i huvudsak var svårt blå. Ändå hade han framgång. Snart nog fick Sydis en egen Hammarbyklack, kallad Ove’s svans. Skånska röster som gick omkring och nynnade ”Hammarby” i tid och otid. Men jo, vi gjorde tidning också. *. *. * Detta var på 70-, 80- och 1990-talen. Ove är borta sedan länge - men möjligen med i leken någonstans Där Uppe. Man kan alltid hoppas, i vilket fall alltid minnas. Det går bra för hans älskade Hammarby nu. I fotbollsallsvenskan toppstrid för bå...

Kanske ändå. Att Mjällby verkligen är ett topplag i årets allsvenska. Experterna på Max har redan upprepat det till förbannelse. Jag har värjt mig, vägrat fatta, tänkt att snart nog spricker förtrollningen. Det kan den fortfarande göra men nio omgångar är spelade och Mjällby ligger tvåa, en pinne från serieledning. Svårt att ta in, omöjligt att vifta bort. 3-1 borta mot Djurgården igår, ännu en imponerande match. Av hela laget och av hela tränarstaben. Intrycket utifrån är att alla relationer funkar i Mjällby. Till skillnad från i MFF. *. *. * Jag såg båda matcherna igår kväll. Mjällbys i direktsändning, MFF:s  mot Värnamo i efterhand. Kontrasterna var slående. Harmoni i Mjällby, enkel och vägvinnande fotboll, fina samarbeten. Allt medan MFF spelade ungefär som tränare Rydström brukar prata: invecklat och onödigt mycket, svårt komma till vettiga avslut. Hack i skivan liksom. 2-2 mot jumbo-Värnamo var en svaghetsdemonstration som hette duga. Med det spelövertaget och det bollinneh...

När barnbarnet berättar om alla fjärilar och nyckelpigor hon sett. När morfar lägger ut texten kring en cykeltur längs ett stråk omgärdat av blommande syrénträd. Då, precis då, inser vi båda att våren är kommen. För att inte säga försommar’n. Men det säger vi inte. Var årstid för sig, en njutning i taget. Våren är bäst, säger jag. Näst bäst, säger barnbarnet. All respekt. Hon är 7 och ser våren som en underskön liten parantes i väntan på den oslagbara sommaren. Skollovet, strandäventyren, semesterresan till farmor och farfar i Kroatien. Jag är 79 och nöjd med doft av syren. Känslig för värme, lycklig med lagom. Men en gång var jag också 7 och samma andas barn som barnbarnet är nu. Bra att minnas, underlättar förståelsen. *. *. * Jag känner igen mig i barnbarnets vurm för fjärilar och nyckelpigor. Var likadan själv. Kan fortfarande bli varm vid anblicken av både det ena och det andra. Springer dock inte med håven längre som under delar av barndomen. Jag hade nämligen en idé om att fånga...

Fyllig fotbollssöndag. Två allsvenska matcher i tät följd. Först AIK-Mjällby, sen Degerfors-MFF. Åtta mål att räkna in - hälften MFF:s, kors i taket. 4-1 i Degerfors låter som en islossning, men fullt så övertygande tycker jag inte det var. Jo kanske fram till 3-0 tidigt i andra halvlek. Där och då slog sig MFF till ro - eller hur man nu ska förklara den Degerforspress som följde. Reducering på straff gav energi, under en tjugominutersperiod fanns upprepade bud på fler hemmamål. Några byten återställde dock lugnet i MFF-leden. Och på stopptid fixade två inbytta veteraner fyran. Christiansen målskytt, Kiese Thelin assistent. *. *. * Så dags hade jag för egen del hunnit smälta Mjällbys bakslag i Stockholm. 2-1 till AIK. Måttligt rättvist. Mjällby gjorde en bra första halvlek, tog också ledningen på ett vackert mål av Stroud. Sen hade Manneh oturen att assistera till AIK:s kvitteringsmål och som om det inte var nog underlättade en Mjällbyfot även för det avgörande 2-1-målet. Skit händer, ...

Ju äldre man blir desto mer tänker man tillbaka på sin barndom. Ganska naturligt, tror jag. Ett sätt att förhålla sig till livets gång. Positiv själavård liksom. Man närmar sig - motvilligt men ofrånkomligt - en fas av summering, blir gladare av att tänka bakåt än framåt. Den mänskliga minnesfunktionen är dessutom snäll: förskönar det ljusa, förtränger det mörka. Därav kanske det populära pensionärsuttrycket ”det var bättre förr”. Tro oss inte, ungdomar. Ingenting var bättre förr - men nästan allting var väldigt annorlunda. På gott eller ont, därom tvista di lärde snille för snille. *. *. * Då och då tänker jag på språkets förvandling över decennierna. Orden som försvunnit, uttryckssätten som blivit passé. Du vill ha exempel? Okej. När jag var en obstinat liten parvel i 1950-talets Oskarshamn kunde man få rammelbuljong . Eller också ett kok stryk . Samma sak, buljongen möjligen lite mildare. Oftast med familjens överhuvud som utförare. Ens far alltså. Aga låg i tiden, kallades uppfos...

Mycket fotboll i tv. Mycket sport överhuvudtaget. Men handbollens SM-finaler? Blankt. Ingenting. Sagt med viss reservation eftersom jag inte vill tro att det är sant. Kanske har jag missat nåt i djungeln av kanaler? Läst TV-tablåerna lite slarvigt? I så fall ber jag om ursäkt. I annat fall ber jag Svenska handbollsförbundet skämmas. Att inte lyckas sälja in säsongens höjdpunkt till någon enda tv-kanal är en bottenlös bedrift. Bowlingen klarar det. Pilkastning. Armbrytning. Rövkrok. Fia med eller utan knuff. Handbollen inte. Förbundet förminskar sin egen sport. Sviker berörda klubbar, negligerar publikintresset. *. *. * Skjuter jag åt fel håll nu? Är det tv-bolagen som ska stå där med skammen? Tror inte det. SVT sänder ju Sverige-Frankrike ikväll. Landslaget går bra att visa och är tydligen lätt att sälja in - om så i en hitte-på-turnering som kallas Euro Cup. Min bestämda övertygelse är att alla seriösa handbollsvänner hellre hade sett SM-finalerna. Riktig tävlingsidrott, inget bedrägl...

MFF - BP 1 - 2 . Kalldusch kallas det visst. När förväntad seger förvandlas till förlust, när spelet finns men klassen saknas. Bara att konstatera: MFF utan Pontus Jansson och Anders Christiansen är ett lag utan stake. Vem är ledare? Pådrivare? Kravställare? Jag ser ingen. Försvarsspelet i Janssons frånvaro en smärre katastrof. Givet då att MFF vill föreställa en guldkandidat. Johan Dahlin kan för övrigt läggas till bland de saknade. Friedrich är ingen genomusel målvakt men Dahlins pondus är han inte i närheten av. Och en målvakt utan pondus är lite som en anfallare med förlorat målsinne. Problematiskt för vilket lag som helst. *. *. * MFF har just nu även det senare. Tänker på Erik Botheim, den glade norrmannen. Han löper och löper, jagar och jagar. Men kommer hela tiden lite, lite fel. Lämnar match efter match mållös. Ofta utbytt i förtid, som ikväll. Plågad, tror jag. Göra mål är hans jobb, onda cirkeln hans spöke. Svårt att ta sig ur sånt. BP hade vad MFF saknade: förmågan att avs...

Mitt allsvenska fotbollstips försvann med den gamla bloggen. Synd. Jag var ju tämligen ensam om att inte tippa Värnamo sist. Och jo, jag tror fortfarande att Värnamo kan klara sig. Från att sluta på noll poäng. Seriöst: sju förluster på lika många matcher skojar man inte bort. Värnamo är helt enkelt sämre än jag trodde. Fast kanske inte hopplöst förlorat ändå. 23 omgångar återstår, slänga in handduken vore dumt. Frågan är bara om man tror på det själv. Rekordsviten av nederlag följer med mentalt, varje ny match framöver blir något av en sista chans. *. *. * Mot Halmstad igår brände Värnamo en gyllene möjlighet till trendbrott. Mer än halva matchen fick man spela elva mot tio sedan en Halmstadsback visats ut. Men vad händer? Värnamo faller ihop, får mål på mål i nacken. Ett decimerat Halmstad går från 1-0 till 4-0. Också det något slags rekord, tror jag. Svårt att skönja någon allsvensk klass i Värnamos agerande där och då - men bra att komma igen och hyfsa slutsiffrorna till 4-2. Ett...

Man ser mycket när man har tid att titta. Hör mycket när man har tid att lyssna. Funderar mycket när man har tid att tänka. Skriver jättemycket när man har tid att blogga. Pensionärslivet har sina fördelar, det kommer man inte ifrån. Men också sina nackdelar förstås. Kroppsfunktioner som lagt sig mer eller mindre till ro. Förlorad spänst, en diversekarta av fysiska tillkortakommanden. Naturligt, inget att oja sig över även om man gärna gör det. Värre att tiden man äger är knapp, givet all den tid man redan fått leva. *. *. * Snart fyller jag 80. Åtta nolla. Jag. Som utmanat alla möjliga öden. Som lekt med alla möjliga eldar. Som alltid dragits till det förbjudna - och aldrig tänkt tanken att allt har ett slut. Än mindre kunnat se mig själv som mannen kidsen en dag skulle kalla farbror eller gubbe. Där är jag nu. Okvalificerad i någon mening, lyckligt lottad genetiskt. Livet är gudomligt. Fast orättvist. Inför obönhörliga fakta smider man inga framtidsplaner. Man tar en dag i taget, ibl...