Sport med mera

Vi möttes i ett väntrum hos tandläkaren för några år sedan. Hej, sa jag. Hej, sa han. Närmare än så kom jag aldrig Per Svensson. Vi vandrade i samma korridorer men i skilda världar. Han upphöjd redaktör. Först på Kvällsposten, senare på Sydsvenskan. Jag grafiker, mot slutet journalist med lokalsport som nisch. Huruvida Per Svensson läste om lokalsport vet jag inte - men jag läste honom väldigt gärna och väldigt ofta. Det var hans texter som fick mig att upptäcka kultursidorna. Ungefär som Per T Ohlssons alster en gång fick mig att upptäcka ledarsidorna. Nu är båda borta. Två av de allra bästa. Två av de sista i sitt slag. Stilister som Per & Per ”görs” inte längre, AI håller på att råna den handskrivna journalistiken. *. *. * Sanningen att säga var jag blyg inför Per Svensson. Han hade den auran, ingav den respekten i sin blotta uppenbarelse. Ingen man nånsin skulle säga ”tjenis Pelle” till. Eller ens våga tacka för fina texter om människovärdets okränkbarhet. Per Svensson skrev me...

Fyllde år igår. En väldig massa nollor. Kom hem på småtimmarna påstruken och fin. Dock inte värre däran än att jag slog på tv:n för att se eftersändningen av Öster-Mjällby. Man blir aldrig för toppad för fotboll. Allra minst nu när det börjar sjunka in även i min skalle att det allsvenska guldet kan hamna i Blekinge. Det låter fortfarande inte klokt men man får ju lita på tabellen: Mjällby leder när hälften återstår. 1-0 mot Öster, målet av mannen, myten, legenden. Formellt kallad Jacob Bergström. Som det gladde mig att just han fick bli matchvinnare. Målet var hans första för säsongen - och kom alltså på 15e försöket. Bergströms lycka och lättnad gick genom rutan, kan jag säga. Härligt, härligt. *. *. * Resultatet kände jag i och för sig till innan. Folk på festen var uppkopplade på modernt manér, rapporten om 1-0-målet spreds ungefär lagom till första supen. Kan inte påstå att det utlöste unisont jubel, snarare blott ett. Samtidigt stod det 0-0 mellan Gais och MFF - och så förblev d...

Väntat, ändå sorgligt. Igår kom bekräftelsen: IFK Karlskronas handbollssaga är all. Klubben uttrycker det förvisso inte så drastiskt - men innebörden i att ”verksamheten pausas” kommande säsong kan bara tolkas som ett sista nödrop rakt ut i tomma intet. Karlskrona frågar helt enkelt inte efter IFK längre. Kommunen nekade lån i krisläge. Näringslivet har fullt upp med att stötta HFK, platsrivalen. Och publiken saknar respekt för stolt gammal historia. IFK snittade 170 pers på sina hemmamatcher den gångna säsongen, sämst i hela allsvenskan. Samtidigt som HFK hade det tiodubbla och därmed näst högsta snittet i ligan (efter Kristianstad). *. *. * Vid gårdagens pressträff framkom att IFK är skuldsatt upp över öronen. 1,5 mille i runda slängar. Resultatet av tre säsonger i allsvenskan med spelare på kontrakt - utan adekvat stöd i allmänintresset. Svävande besked dock kring eventuell konkurs, IFK-ledningen hävdar att den risken är undanröjd. Oklart också hur man tänker sig en framtida comebac...

Värmebölja. Vissa njuter, andra lider. För min egen del varken eller. Det finns ju skugga. En bänk på gården placerad just där. På denna bänk kan man sitta och drömma sig tillbaka. Kippa efter andan, sakna sitt forna jag. Då när man njöt i fulla drag av sommarvärme. Tog cykeln till stranden, badade i ren glädjeyra. Man var ung. Lyckligt ovetande om vad det innebär att bli äldre. Hur 30 graders värme känns i en 80-årig kropp. Inte riktigt likadant liksom. Individuella skillnader finns säkert men i skuggans skydd en överrepresentation av seniorer. Förenade i överlevnadsinstinkt. Lust att hänga med ett tag till. För att livet som sådant är en underbar gåva, alldeles oavsett gradantal vid väderstationer. *. *. * Apropå så har jag varit i Målilla. En gång. På 1980-talet. Vi hyrde stuga där, frugan och jag. Mitt i sommaren. Och Målilla var berömt redan då, typ som epicentrum för svenska värmeböljor. Inte för inte har det svenska rekordet uppmätts i just Målilla; 38 grader nån gång på 40-tale...